Ibland funderar jag på hur mycket vår uppväxt formar oss. Jag har hört att folk anser mig kraftfull, vilket jag själv inte ser. Känner mig snarare rätt genomskinlig, i alla fall i vissa situationer. Jag antar att de flesta av oss är på detta sätt, man ser sig inte själv som andra ser en….

Strängt uppfostrad backar jag från konflikter in i det längsta. Hemma var det inte läge att bli arg med en sträng pappa. Det har nog format mig resten av mitt liv tror jag. Det innebär ju inte att jag saknar humör, tvärtom skulle jag säga 🙂 Men denna uppfostran har format mig massor. Fast det var ju också lite så det var förr. Man höll upp dörrar åt äldre, man sade inte emot och om man var född Bäckström var man med på alla….jag menar alla släktkalas 🙂 🙂 Jag tror nog att det var detta med släktkalasen som botade mig från min egen lust att fira födelsedagar 🙂

Jag var också oerhört blyg som liten. Har aldrig gått på lekis, det gick inte ens att lämna mig. Vågade inte prata med fröken de första åren i skolan, tyckte det var så himla jobbigt. Mamma fick lägga om sina arbetstider, så hon jobbade tidigt på morgonen och på kvällen istället – för att göra mig trygg.  Det här tror jag att de som lärt känna mig som vuxen har svårt att tro på – skulle tro att jag kan anses som raka motsatsen till blyg 🙂

jag
Men det var faktiskt så det var. Oerhört blyg, och var en tjej som snabbt scannade av läget i de rum hon vistades i. En egenskap som jag faktiskt gör per automatik även nu. Det tycker jag faktiskt är en tillgång snarare än tvärtom. Man har liksom koll på läget då.

Men min fundering är, vad tar man med från sin barndom, och vad är det som formar dig resten av ditt liv?

Min pappa var med i brandkåren och när han hade varit brandvakt vid större brand, så berättade han alltid vad som var brandorsaken. Vilket förstås fått till följd att hos jag är otroligt noga med att följa brandföreskrifter. Kan inte räkna hur många lampor som åkt i papperskorgen beroende på att de varit ”liiiite glappa” 🙂

Vid en fika häromdagen var det nån som berättade om sin slöjdlektion och att lärarens sätt att vara hade präglat denne person hela livet. Jag har liknande erfarenhet. Som vänsterhänt tjej på 60-talet var det inte speciellt kul med slöjd, i alla fall inte för läraren. Varenda gång hon kom till min bänk så suckade hon högt. Vilket, i mitt fall, fått till följd att jag avskyr att sy….Man kan ju vända dessa saker till nåt positivt, i mitt fall kunde jag ju ha bestämt mig för att bevisa motsatsen. Men nix – det där med småpill är inte min pryl på långa vägar. Jag tror inte att jag är långt ifrån unik när det gäller sånt här. Att saker händer som kommer att påverka dig långt upp i livet. Man får en inre bild av att man är oduglig på nåt sätt, och det behöver inte överensstämma med verkligheten. Men bilden sitter där likväl.
Eller att man går in i vissa roller när man umgås med vissa personer. Jag glömmer aldrig när jag som nygift berättade för min mamma att jag gjort världens goaste hallonkräm. ”Va? Men Maria har du gjort kräm?! Vad duktig du är!” 🙂 Jojo, då var jag 25 år…. 🙂 Men jag var också yngsta barnet – långt upp i livet 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.