1954 i januari såg jag dagens ljus på Åmåls BB. 63 år senare kan jag se tillbaka på ett liv som flicka, dotter, elev, pratig, bråkig konfirmand, realskoleelev, kioskbiträde, vårdbiträde, fritidspolitiker, fru, terapibiträde, mamma, församlingsassistent, församlingspedagog, mormor, diakon och jag ber till Gud att det är många år kvar på livet – det finns så mycket mer att uppleva, göra, läsa, se, vara med om…….

Ett liv fyllt av möten. Redan som 14-åring träffade jag den som skulle bli mannen i mitt liv och 1975 sa vi ja till varandra. Den hösten köpte vi det hus vi fortfarande bor i. Men vi kunde lika gärna blivit bosatta i trestadsorådet, för under en tvåårsperiod när jag jobbade i Vänersborg sökte vi jobb på varandras bostadsorter. Det slutade med att jag fick jobb på Solsätershemmet och flyttade till Åmål. För drygt tio år sedan var vi mycket nära att flytta till Örebro. Åke veckopendlade och bodde på hotell, som efter några år blev en övernattningslägenhet istället. Det var vår ”sommarstuga” i flera år. Örebro är en fin stad att strosa runt i och jag älskar Open Art och alla ljuvliga caféer.

Vår första flicka, Karin, föddes 1977 men avled tre månader senare av cancer. En sorglig livshändelse som gav oss insikten att ingenting är självklart. Vi valde att ta oss igenom sorgen och ta vara på det positiva livet har att erbjuda. 1979 föddes Lena, frisk och kry. Och idag har vi förärats med tre underbara barnbarn.

Redan i skolan började mitt intresse för politik. Jag kommer ihåg en uppsats, under tiden i realskolan, där jag argumenterade och diskuterade det vansinniga i att Sveriges riksdag beslutat gå över till vit färg på vägmarkeringar istället för den gula. I 20-årsåldern fanns jag med på socialdemokraternas kommunfullmäktigelista för första gången och nu, 43 år senare, har jag bestämt mig för att inte ställa upp för återval. Jag kan nu se tillbaka på dryga 30 år som fritidspolitiker, med ett avbrott på 10 år då jag spelade trumpet i Åmåls stadsmusikkår. Mestadels har jag ägnat mig åt skolfrågor och jag har genom åren skrivit många motioner i kommunfullmäktige. Ett fritidsintresse som tagit mycket fritid i anspråk men också gett oerhört med kunskap, erfarenhet, och insikt jag inte vill vara utan.

I min ungdom var jag ledamot i fritidsnämnden, det var jag och tio män – alla medlemmar i Åmåls olika idrottsföreningar eller klubbar. Där satt jag, ung kvinna och inte medlem i någon idrottsförening. Min stående fråga när vi var på studiebesök i ”föreningsÅmål” var: -Hur många flickor har ni aktiva? Hur mycket får de del av föreningsbidraget från kommunen i jämförelse med männen? Ibland blev det pinsamt tyst.
Den gången jag frågade vad en spårmaskin med eller utan fräs var då skulle ni varit med och hört skrattet. Först efteråt förstod jag vad jag bjudit på. Senare, lite i smyg, kom en av männen och tackade för frågan för han hade heller inte vetat vad det var och innebar men vågade inte fråga själv.

Min Åke fick mig tidigt att förstå böckers värde. Jag älskar skönlitteratur, gärna människoskildringar. Genom livet har jag gått flera utbildningar och insett att ju mer jag läser ju mindre kan jag, men ack så nyfiken det gjort mig. Och vem kunde tro att den skoltrötta flickan som tog realen 1971, flera år och högskolekurser senare, skulle vigas till diakon för Karlstad stift våren 2012.

Att Gud har en plan med mitt liv och har burit mig när det varit tungt och svårt är utom all tvivel. Sedan två och halvt år har jag den stora äran att arbeta i Steneby pastorat, i hjärtat av Dalsland. Fantastiska arbetskamrater och församlingsbor som tagit emot mig med öppna armar. Jag stortrivs och om Gud vill och jag får vara frisk blir det några år till i diakonins tjänst!

4 thoughts on “Närmare än du tror – Laila

  1. Trevlig läsning om Laila och hennes livsberättelse.👍Träffade Laila i tidig ålder då hon bodde på Ljungsberg med sina föräldrar.Kommer ihåg mångt o mycke när jag läser ” memoarena”🤗

Kommentera