För några veckor sedan var det en helt otrolig solnedgång. Den var helt magisk. På bussen hem från jobbet såg jag hur himlen såg ut, och förstod att det var en sådan där solnedgång som skulle dröja sig kvar och bara bli mer färggrann för varje minut.

Det är nästan så att man får välja på om man ska njuta eller fotografera. Fast om jag inte höjer kameran, så vet jag att jag kommer att ångra mig… 🙂


Terje skaffade sig en drönare för några år sedan, och jag har sedan dess funderat på om man kunde ta roliga ”skakisbilder” på drönaren. Det visade sig inte vara helt enkelt. Kameran fokuserade inte, jag kunde inte hålla kameran tillräckligt stilla – vilket innebär att bilderna blev väldigt rörliga… 🙂 Här känner jag att det finns förbättringspotential, men också att jag får mer idéer. Här kan jag utveckla bilderna ytterligare känner jag.


Det här är sista bilden jag tog. Lite halvnöjd med den också faktiskt. Sedan vände jag mig om, tog tag i bildörren, fick den rätt i tinningen. Glasögonen gick sönder, och efter solnedgången hamnade vi på Synoptik. Gott med försäkringar, men detta är nog ta mig tusan den dyraste solnedgång jag fotat på mycket länge….

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.