Under sommaren (eller andra ledigheter) brukar jag ha några surdegar att bocka av. I år hette surdegen inscanning av bilder. Det tar sådan tid, men man är lycklig som ett barn på jul när man är klar. Jag sköt in i det längsta på att göra det, därför att det går lättare om man känner lusten att göra det också 🙂 Det tar ju timmar att göra det. När jag till slut gjorde det snubblade jag över bilder som helt hade glömts bort. Därför blev det en extra nostalgitripp.

Bilden i detta inlägg är från besök hos mormor i en stuga i Edsleskog. Den är alldeles för underexponerad, så jag har fått dra ordentligt i reglagen för att få den någorlunda. Jag tycker mycket om bilden, eftersom den är så otroligt känslomässig. Man ser (om man tittar närmare) att Susanne har en tår på kinden. Troligen har min mamma lyft upp henne för lite tröst. Jag tycker det är en bild som väcker funderingar. Vad har hänt? Vad pratar de om? Och framför allt, vad tittar de på? När jag tittar på bilden kan jag också slås av att man nästan kan känna Susannes hand på mammas halsband.

Det här med kroppsberöring har varit en resa i sig i vår sorg. Att ta in att man aldrig får ”ta” på personen igen, och känna kroppsvärmen. I takt med att åren går kan man faktiskt inte återkalla minnet heller. Våra sinnen är viktigare än vi tror. När man känner lukter och kommer ihåg beröringen så minns man så mycket starkare.
Jag testade en ny parfym häromdagen, och när jag luktade på den så kände jag nästan min mamma bredvid mig. Det gick inte att använda den. Inte för att jag tycker att sorgen efter mamma är tung, men det kändes bara ”fel” på nåt sätt.

Det har varit likadant med några av Susannes saker också. De är på nåt sätt ”brända”. Man skulle till exempel vilja använda några av hennes smycken, men det går inte. Känner någon av er andra därute likadant? Jag har ju smycken på mig som är från min mormor till exempel, men det berör mig inte alls. Kan det vara så att man har en ”spärr” om släktskapet blir för nära och känslosamt?

Ja, det var lite funderingar såhär en torsdag….


Varsågod och njut av Terjes underbara bild…

2 thoughts on “#throwbackthursday

  1. Känner igen Har Chanel fem som var min mammas parfym men den står bara där. Smycken från äldre avlidna använder jag utan fundering, mer som nu är den eller den med på sitt vis.
    Karins dophalsband ligger bara där, det går inte att varken använda eller sälja som guld.
    Det är som i sångtexten ” det är så många känslor på en och samma gång”.
    Kram
    /Laila

    1. Visst är det såhär? Min mamma hade en särskild parfym, som var ”hennes”. Därför känns den så ”hon”. Hade aldrig kunnat använda den…Den äger hon liksom. Använder utan tvekan en ring från henne. Tycker otroligt mycket om den, och känner att hon är med mig. Men när det kommer till Susanne så är det tvärstopp. Hon har så fina smycken, som jag tycker så mycket om. Men nix. Går inte…Så ja, ”många känslor på en och samma gång”
      Kramar!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.