Denna tiden på året får man passa på att ta en fototur när vädret är på ens sida. Vi har olika favoritställen, men det finns vissa locations som ligger närmare mitt hjärta än andra. Mjölkudden i Edsleskog är ett sådant. Vi hade lite otur i tänket när vi åkte hit, så solen hann att gå ner lite för lågt under horisonten – vilket därför fick till följd att det blev lite för mörkt för att fota. Jag tog ett antal bilder, men har fått radera de mesta. Typ oskarpt. Typ på fel sätt alltså 🙂 Fast ibland gör det inte så mycket, för det är under tiden man tar bilderna ”som det händer”. Man får inspiration och tankar som leder vidare till de där bilderna som ”känns” i magen. Detta fenomen har inträffat mer än en gång. För mig är det också lika viktigt att bara få gå och fundera i min ensamhet. Nya bekantskaper har ett flertal gånger vänt sig mot mig med en frågande blick när jag berättar hur stort mitt behov av ensamhet är.
Ja, jag vet. Ensamheten som sådan är tudelad. Är den inte självvald är den vidrig. För min del är det livsviktigt att få ”stirra in i väggen”, ”tomglo” eller vad du väljer att kalla det. Jag skulle inte klara mig fem minuter på en Robinsonö. Det sociala spelet skulle göra att jag vore körd på fem minuter. Har man dessutom ett behov av att dra sig undan blir det ruskigt svårt att spela det sociala spelet. Sån någon Robinsonvinnare är jag inte 🙂 🙂 🙂 Jag är glad att Terje orkar med denna sida av mig, för den måste få komma fram med jämna mellanrum. Det är ju så jag fyller på min energi.
Så efter att ha flanerat i rätt mörk omgivning och ”grunnat” ett tag och så drog vi oss hemåt. Och av en händelse började jag flamsa med kameran i bilen. Bara för att 🙂
Eftersom jag nu gillar skakisar, så gick jag igång rätt ordentligt på det jag fick se i på skärmen…
Mjölkudden – Dalslands pärla nummer ett. Det är verkligen något speciellt med detta ställe. Här skulle jag inte bli förvånad om man fick se både tomtar och troll. Energierna finns här, om man säger så 🙂 De enda spökena som gick i Edsleskog denna dag var dock bara Terje och Maria 🙂 🙂 🙂