Det känns som att jag har fått en liten nytändning för mitt fotograferande. Och det är en känsla jag saknat. Däremot så tänker jag mycket mer när jag tar bilderna nu. Är mer missnöjd med mina resultat, tycker att jag tagit bilderna förut, att jag inte utvecklar mig – låter muntert va? 🙂 Det är inte så farligt.

Jag gjorde rätt nyligen en intervju inför vårt kommande nummer av vår tidning Baretta Magazine, som satte igång skallen och tänket på mig ordentligt. Förra året dokumenterade jag många evenemang, och det är en speciell typ av fotande. Du ska ju ”bara” fånga det alla ser (fast gärna med lite snits 🙂 ) När jag nu hittar tillbaka till mitt eget fotograferande känner jag att jag liksom bara ”bränner av” bilder utan minsta eftertänksamhet. Jag går också på snitslad bana och fotar exakt det jag alltid fotat förut. Det gör att jag känner en viss frustration när jag ser resultatet på mina bilder.

Så skallen är igång…på gott och ont 🙂


Denna bild är tagen utanför Svanskog, men den skulle kunna ha varit tagen var som helst. Det är som att solen glöder i träden. De har utövat en hypnotisk kraft på mig sista tiden. Jag skulle med lätthet kunna fastna vid dessa träd i timmar. Mycket riktigt blev vi kvar här en bra stund, och jag slängde säkert hälften av alla bilder. Men själva fotande gav mig energi, och det är liksom själva grejen för mig 🙂


Jag har oerhört svårt för att dra i reglagen när jag bildbehandlar mina bilder. Att lägga ett filter på mina bilder i mobilen gör mig inte ett smack, det liksom inbjuder ju till det. Men bilderna från kameran har jag svårare att leka med. Av två anledningar egentligen. Jag tycker att den roligaste delen av fotografin är den där jag fotar. Det som sker när bilderna är i datorn är av underordnad betydelse. Fast alldeles nyligen gick jag in och fixade hem en hel del presets (filter) till mitt bildbehandlingsprogram Lightroom. Som var kanonsnygga!  Så, jag spann loss lite med bilderna när jag kom hem 🙂
Har fortsatt att testa dessa filter, så kommande inlägg har en del häftiga bilder… 🙂


Efter att ha velat och kört runt i Värmland (man lär sig faktiskt en del när man åker på dessa vägar) så hamnade vi till slut vid Kila kyrka där ljuset var alldeles magiskt! Min käre man körde drönare, och jag gick omkring och bara njöt av solen som glödde. Fast här var det kallt som bara attan, så jag njöt inte nån längre tid. Jag tror att jag börjar komma lite till insikt om mitt fotograferande, och behöver ”fnula” lite på det ett tag först – men snart kommer det nog ett litet inlägg om mina tankar 🙂

Det där om att hitta hem….utan att gå på snitslad bana, och samtidigt hitta sig själv. Baggis!  :-):-) 🙂

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.