Jag tror inte på slumpen. Min livssyn är att det finns någon energi någonstans som ser till att jag lär mig saker när jag behöver det. Jag kanske inte alltid tycker om lärdomen jag får – men det brukar livet aldrig ta någon hänsyn till.

Det finns en bokstav som fått onda ögat av mig. Bokstaven S. Vet ni vad den står för? Synd, skam, skuld och saknad. Inga bra vibbar på det eller hur? Karin Alvtegen har faktiskt skrivit böcker på dessa teman, så nog är de välkända….

Jag har av olika anledningar inte kunnat känna stolthet över Susanne. Varför? På sättet hon försvann, mitt eget misslyckande som förälder, att inte ha några barnbarn att tycka om. Kan man känna stolthet över någon som inte längre finns kvar härnere? Och kan man uttrycka det utan att personen mitt emot dig skruvar på sig av olust? De som har kvar sitt barn på jorden. Man kan faktiskt inte det. Och jag berättar inte något om henne just av dessa anledningar. Dessa känslor har därför varit oerhört kluvna för mig. Tyngd av skam och skuld. Dock inte av den berömda offerkoftan som jag avskyr. Jag hanterar min sorg på mitt sätt, och jag gör det bra. Att man lyfter och helgonförklarar personer som inte finns kvar hos oss förstår jag, men har svårt för det. Vi är ju alla människor med fel och brister. När det gäller skam och skuld finns det förstås inget logiskt tänkande. Man reagerar med hjärtat, eller snarare med magen. Så måste det få vara.

Efter tio år av sorg kände jag också att jag också kunde sträcka på mig och andas ut lite, sorgen hade ju släppt sitt grepp – och jag kände en lättnad över att livet återgått till det normala. Luften jag andades kändes så lätt och skön. Men det är då den där gubben sitter däruppe och vevar med sitt trollspö. Behövde inte den där kaxiga tanten i Åmål få lite mer kunskap, och bli lite mer snäll – mot sig själv?

Strax före min semester träffar jag en person som jag inte kände sedan förut. Efter några minuters samtal tittar hon på mig och berättar att hon jobbat med Susanne – och du Maria – henne minns man! Samtalet fortsatte ett tag till, men jag kände att den första meningen gick rakt in i solarplexus. Jag blev oerhört glad att någon mindes henne efter så lång tid. Och började förstå hur hon satt avtryck på människor runt omkring sig. På ett sätt som inte jag förstått.

Det går några veckor till och så träffar jag en person som jag sprungit på otaliga gånger i Åmål. Vi har nickat till varandra på sättet som man gör när man känner varandra lite ytligt. Men alldeles nyligen tog denna person mig åt sidan, och berättade hur stort intryck Susanne gjort på henne. ”Hon tog sig in i mitt hjärta, och dit når inte många. Jag träffar oerhört många personer i mitt jobb, och inte alla tar sig dit in. Men Susanne var så speciell. Glöm aldrig det!” Behöver jag säga att vi stod med tårar i ögonen och att hon fick den varmaste kramen av mig?

Numera försöker jag ta in en betydelse till på bokstaven S. Stolthet. Jag har en lång väg att vandra innan jag vågar släppa ner muren, som genom åren blivit tjock. Riktigt tjock. Men jag ska försöka. Rätten att känna stolthet över mitt barn har även jag. Jag måste öva mig dagligen på att känna den känslan ända in i hjärteroten, för det är där den muren är som tjockast. Det gör ju ont att minnas. Och jag är inte så bra på att vara svag. (Ytterligare ett S…)

Men det finns ett otroligt vackert S…


….som i Susanne…

(Bilderna tagna av Ulrika Bäckström och Terje Olsen)

 

6 reaktioner på “#throwbackthursday”

  1. Älskade Maria!
    Härligt att du har tillåtit dig att känna stolthet igen! För alla föräldrar känner stolthet över underverket som vi fått äran att ge liv!
    Sen att få gå igenom det som du och Terrje fick göra, att er älskade Susanne valde att avsluta det liv ni gav henne!
    Det är ju det värsta föräldrar får gå igenom, att mista ett barn!
    Jag kan inte ens sätta mig in i hur det skulle kännas att mista det bästa man har!
    Du skrev synd, skam och saknad! Jag ser bara det sista ordet på S, Saknad! Saknaden som måste äta upp er inifrån! Men som tur är läker även såren infrån!
    Kvar blir i denna saknaden ärret som kan rivas upp på en sekund!
    Jag tänker på en gång när jag släppte av dig vid stationen, för du hade cykeln där! När du cyklade förbi konsum parkeringen stod min dotter Sofia med mitt lilla barnbarn där! Vi ropade att du skulle komma, jag stolt som en mormor är, du beundrade och berömde lilla Zeth! Du kände, jag kände! Men vi möttes i glädje att ett nytt liv satts till världen!
    STOLTA det är något vi alla föräldrar får vara! För alla våra är unika! Men vi får inte inte rå om dom lika länge!
    Love You ❤❤❤

    1. Denna gång kom sorgesmällen som ett skott i nacken, och jag har fullt sjå med att bara vara just nu. Man tror att man är förberedd efter så lång tid, men man bedrar sig. Att jag inte får se någon fortsättning på min släkt, det har jag förlikat mig med sedan länge. Det är ju så det ser ut…Men just saknaden, som slår till som den gjorde nu gör ont. Riktigt ont. Man läker, tar två steg fram och nåt tillbaka- fast det är så det är. Tusen tack för att jag har dig ???❤

  2. Åh så fint och starkt du skriver Maria! Stark är också ett ord på S som du faktiskt är!! Var stolt över dina fina dotter även om hon inte finns härnere på jorden längre!! Det har du all rätt till. Man kan inte som vän och medmänniska förstå vad ni genomlidit och lyckas komma tillbaka sammansvetsade ( ännu ett ord på S) du och din fina Terje! Önskar er en fortsatt härlig sommar! Hoppad vi ses snart! Kramar Helena ?

    1. Åh! Så vackert Du skriver! Tack ❤ Det kändes så skruvat när två helt okända personer bara kom fram och berättade. Antagligen var det något jag behövde både se och höra! Fast det gjorde mig svag en sekund, då saknaden gick igång ordentligt! Återigen. Tack för dina fina ord. Älskar dom! ?❤

  3. Hej Maria!
    Det var längesen vi pratades vid, minns att jag träffade er på ett café i Åmål för några år sedan. Att jag hittade hit var tack vare en barndomsvän som sa att ”du borde berätta det du sagt till mig flera gånger”.
    Att jag minns Susanne så tydligt från simningen. Hon var alltid så go och glad. Lyssnade intresserat och tog till sig instruktioner. De var ju ett härligt gäng i gruppen. Jag har fortfarande kvar den fina teckning jag fick av dem: ett hjärta där det står Jenny – världens bästa simtränare. De hade även satt ett foto på sig själva. Ett underbart minne som jag bär med mig.
    Beundrar er styrka och inställning till livet. Stolta ska ni vara över både Susanne och er.
    Jag hoppas stöta på er någon mer gång när jag är i Åmål.
    Stora varma kramar Jenny ❤️

    1. Åh! Så himla kul att höra ifrån dig ❤? Och så himla kul att höra det du berättar! Det är mer värdefullt för mig än du nånsin kan ana! Träningen med dig var ju så speciell även för oss. Du var väl med när Susannes öronproppar fastnade i öronen i Uddevalla? ? Det var liksom så livet var med den lilla donnan! ? Blir så himla glad över att du tar dig tid att berätta, då får man ytterligare en dimension.
      Skickar en stor varm kram och är glad in i själen över att du faktiskt beundrar oss. Tack! ?❤

Lämna ett svar till JennyAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.