Ja, så skrev kloka Helena till mig när jag sviktade i självförtroendet inför Göteborgsvarvet som gick alldeles nyss. Mitt humör veckorna innan loppet var inte nådigt. Det har inte varit jättemuntert i Olsens soffa – i alla fall inte från fruns sida. Jag som annars brukar vara positiv hade fått för mig att ”det där varvet” det skulle jag aldrig klara. Mina egna hinder har varit skyhöga, och den egna tilliten till uppgiften har varit minimal… 🙂 Inte likt mig. Jag brukar vara suverän på att kunna lura mig själv 🙂
Jag har definitivt vattnat fel energier, och behövde så himla väl höra sanningen av Helena! Det är ju faktiskt så att man påverkar sitt egna psyke jättemycket. Lägg energin och glädjen på rätt ställe, så ordnar det sig av sig själv till slut. Så jag har slutat vattna den jäveln som säger till mig att jag inte klarar Göteborgsvarvet – för jag kom ju faktiskt runt!

Till slut blev det i alla fall 19 maj, och det blev dags för avfärd…


Vi var sex personer som åkte till Göteborg, fast det är ”bara deltagarna” på bild…. 🙂


Om jag inte hade sett detta med egna ögon hade jag nog haft svårt att förstå. Det är så otroligt mycket folk överallt – och ingen är sur, alla bara är goa”! Det är så otroligt skön stämning vid detta lopp!


Det var riktigt varmt denna dag. Att då springa i dessa dräkter, och dessutom ha ryggsäckar fyllda med kexchoklad… Jag kan förstå varför de slängde ut fulla nävar med choklad hela tiden.. 🙂 Töm ryggsäcken – töm ryggsäcken!


Ja, ligga och bara vänta på att få gå till sin startgrupp (nummer 17) är inte ett dugg nervöst.. 🙂

Men till slut var det alltså dags! Det är 30 startgrupper och 2000 personer i varje startgrupp. Nästan lite svårt att ta in även när man skriver det…

Det var otroligt varmt denna dag, jag har inte vågat kolla hur hög temperatur det faktiskt var. Mitt vanliga jag är en otroligt frusen person, men när jag springer blir jag som en kamin. Hur knepigt är inte det?

Vilket gjorde att jag gick mer än jag tänkte mig från början. Men att springa hela tiden funkade inte – trodde jag skulle smälta bort…
(Apropå dessa bilder – hatten av för Göteborgsvarvet. Man fick anmäla att bilderna på mig kopplades direkt till min Facebook. Jag behövde inte göra ett smack, fotograferna/Göteborgsvarvet såg till att de hamnade på min facebooksida. Läckert!)


Jag hade bestämt mig för att detta var absolut sista gången jag sprang denna tävling. Kampen över kroppen och mig själv var klar – jag hade ju redan vunnit över mig själv!
Därför hade jag bestämt mig för att så fort jag såg en fotograf skulle jag ta chansen att göra gester och visa glädje, och komma med på så många bilder som bara gick… 🙂 Att det är otroligt yviga gester, och linslusbeteende berodde enbart på detta 🙂

Och, till slut så – JAG GJORDE DET! Jag slutförde loppet!


Visade både gester, samt klarade loppet alltså.. 🙂

Känslan att komma tillbaka till vårt gäng med medaljen runt halsen var helt fantastisk!

Sedan var det dags för att skåla för en välförtjänt prestation – och det gjorde vi – i våra mjölkförpackningar.. 🙂


Har man kissat i skogen bland 20 andra personer, stått och smörjt alla möjliga håligheter med Inotyol – då är Prosecco i mjölkförpackningar en lyx i sammanhanget 🙂 Och den smakade så himla gott!

Medaljen?

”Froktansväääärt” fin tycker jag! Känslan när man hänger den om halsen är helt obeskrivlig. Under loppet tror man inte att man kommer i mål, det gör ont, man är törstig, springer i cellulosarester av muggar som gör gatorna såphala – men när man sedan får hålla denna goding i handen. It´s worth it! 🙂 Jag tar mig inte fram snabbt, jag slår inga rekord – och är inte intresserad av det heller. Min kamp är mot min kropp och min psyke. Att motivera sig att ta sig runt en halvmara är ingen lek, och kräver massor av både psyke och jävlar anamma. Därför var årets varv otroligt lärorikt! Jag upptäckte att trots brutna fingrar, operation och lite annat bös, så klarade jag det jag ville.
Hallelujah!

Och…nåt hände.. 🙂

Nu vet alla att det inte går att lita på mig 🙂 Tiden för 2018 har förbättringspotential, men målet för 2019 är att springa smärtfritt och inte få alltför ont vid 13 kilometer. Det är då åldern gör sig påmind på frun 🙂 Jag hade i år placering 519 i min åldersgrupp, och förhoppningsvis var det inte 520 stycken anmälda. (Jag har inte berättat för många om denna anmälning, så förhoppningsvis åker några hakor i backen nu 🙂 ) Inför 2019 har jag dessutom kallat in förstärkning, det kommer nog nåt inlägg om det också. Men än så länge lite hemligt 🙂

Loppets roligaste incident då? Det är lätt denna…


Annki hade några dagar före loppet fått skavsår. När vi är på väg mot våra bilar efter loppet frågar jag hur det går med skavsåren. ”Jodå, bra”, svara hon och hojtar i nästa sekund: ”Kraaaamp” 🙂 Varmed Terje som hade världens ondaste ben, och var smidig som ett kylskåp, vänder sig om och hjälper till! 🙂 🙂 🙂 De lät lite, om man säger så. Och väckte lite uppmärksamhet 🙂


Och det löste sig. Både kramp och situation 🙂

Helt otrolig dag blev det. På så många sätt. Jag visade att jag klarade av en situation som var mig lite övermäktig – och känslan av inre seger är svår att slå…


Fast att få se detta långt inne i Dalslands urskogar efter en heldag, gör också att själen kommer till ro… 🙂

4 reaktioner på “Sluta vattna den jäveln så flyttar han… :-)”

  1. Åh va duktig du och dina kompisar är! Tänk oooom, en skulle komma igång å till slut kunna springa igen. Så himla kul, och vilken kick det ger! Anmälan du gjort till nästa års Göteborgsvarvet, trodde det skulle bli och Stockholm Marathon! ?? Love You min vän! ?

    1. En dröm vore Stockholm maraton, men jag tror ärligt talat inte att kroppen pallar för det. Skulle kommit på detta för 20 år sedan. Det ger ju så mycket energi, precis som du säger! Love you to! ❤

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.