När jag åkte bussen hem för ett tag sedan, så var det en person som hejade på mig och pratade som om vi känt varandra jättelänge. Hon sade mitt namn, och var ”jättebekant” med mig. Jag har otroligt lätt för namn och ansikten, så känslan att inte kunna placera personen var lite frustrerande och jag började bli lite bekymrad att jag skulle göra bort mig. Så småningom klev jag fram och satte mig bredvid henne, för jag kände att pengen nog skulle trilla ner. Den gjorde inte det på ett bra tag, och jag höll färgen och kallpratade om lite av varje. Vid det tillfället var det enormt mycket runt mig, så tankarna på att jag höll på att bli sjuk började sippra fram 🙂  Hur som helst så var det ett kanonbra samtal, ett snack som gjorde mig riktigt glad – så jag njöt faktiskt av det. Men vem var människan???! 🙂 I höjd med Berga skola (för er utanför Åmål, det är cirka en mil utanför stan ) så sade tjejen orden som fick mig att haja till. NU visste jag vem hon var. Och faktiskt – hon var sig lik från den tiden när vi umgicks! 🙂 Jag satt och räknade på fingrarna, och det visade sig att det var nästan exakt 40 år sedan vi träffades sist! Och då såg jag ut ungefär som på bilden nedan….


…..hur tusan kunde hon känna igen mig? 🙂

Jag vet att man ibland har återsamlingsträffar med gamla klasskompisar, men sånt har jag inget behov av över huvud taget. Fast att träffa den här idrottskompisen var så himla roligt och gjorde faktiskt hela min dag. Kärringen kanske är på väg att ändra sig? 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.