Undrar ni över omslagsbilden? Det gör jag också just nu. Jag är medlem på Fotosidan.se. När jag började att fota var jag oerhört aktiv där. Man lärde sig massor, och skulle inte vilja ha tiden ogjord. Strax före jul skickade jag in porträttet på Annica. Jag är så himla nöjd med den bilden! Man vet när en bild är bra, och den bilden har det lilla extra. Det kan jag faktiskt säga, fast det är min egen bild. Så just när jag skriver detta, så försöker jag ta reda på vad detta ”hedersomnämnande” innebär. Kom den med i tidningen, eller är jag bara glad för att den fått något omdöme? (Vilket jag ju självklart är!)
Att fota på den här tiden på året är en utmaning. Det finns liksom inte en färggnutta någonstans som gör bilden roligare. Man får verkligen anstränga sig för att hitta nåt kul att fånga på bild – samtidigt som man är så himla glad för att solen och värmen återvänder. Visst är det knepigt? Eftersom färgen är så beige, så tappar man även sugen att fota. Så i helgen drog vi ut till Nötön utanför Åmål och försökte hitta nåt.
Och där hade dom lite vass. Som ju förstås inte har så mycket färg….
…fast jag gillar att fota det ändå. I motljus kan man få de mest härliga effekter som helst. Jag hade däremot behövt kliva låååångt ner för att få den vinkeln här… 🙂
Jag har ju som sagt ett litet återfall med mina kära träd, och när jag fick se detta så gick jag spinn!
Jag vet att varje normalt funtad person inte kan se skönheten i detta, och jag inser att detta egentligen bara ser otroligt rörigt ut. Själv blir jag alldeles varm i hjärtat av denna bild.
När jag byggde upp denna blogg hade jag från början med en flik som hette ”träd”. Kanske dags att skaka liv i den igen? 🙂
Nej, det är nog så att man får vänta ut våren. Den kommer ju med stormsteg nu, och när färgerna återvänder så går det ju raketsnabbt. Jag funderar lite över timmen som vi ska ändra till helgen. Jag vet att med start på söndag, så kommer jag att känna mig och se ut som ett åkerspöke en månad framåt. Den där timmen tar styggt på denna tant. Lite märkligt är det. Vi har rest mycket, och att flytta klockan 6 timmar fram eller bak inte berör mig ett dugg. Men att gå upp en timme tidigare? Skitjobbigt!
Fast vi hittade ju ett ställe med lite färg – Vänern! 🙂
Det är få saker som slår en ren horisont – det är otroligt vackert och rogivande. Eller hur….?