När Susanne försvann från oss så fick jag ett otroligt behov av att forska i hur vår släkt såg ut. Fanns det någon gemensam nämnare, likheter, kunde man se ”släktmönster” av olika slag? Jag började släktforska med en frenesi som var rätt hög.. 🙂 Och älskade det! För mig har släktforskning alltid varit snudd på töntigt, och jag kunde inte förstå hur man kunde bli så biten av detta intresse.
Jag började i alla fall att forska med lite hjälp av arbetskompisar – och åkte dit så det visslade om det! De här släktingarna fick plötsligt liv, och de blev liksom kött och blod framför mina ögon. Jag tog också död på en del släktmyter. Så länge jag kan minnas så har jag hört att på mammas sida är man minsann av vallonsläkt eftersom ”man hade bruna ögon, och pratade med händerna”. Nopp. Finns inte en vallon så långt ögat når på min mammas sida. Där ser man! På denna sida hittade jag även lite barn som man inte visste om, och lite mer kul… 🙂 (Skulle kunna skriva en uppsats här 🙂 )
På pappas sida, där man är blonda och rätt ljusa i hyn, DÄR fanns vallonerna! 🙂 Hur många som helst! Att släktforska på valloner är en utmaning, eftersom man lugnt kan påstå att de flyttar runt en del. Det svors därför en hel del framför datorn när jag ”tappade bort” lite släktingar. En av de släktingar som riktigt kröp under huden på mig, och som inte lämnade mig någon ro var min farfarsfar August Bäckström. Född i Molkom 1865 under väldigt fattiga förhållanden. Hans mamma var ett fattighjon och fick två söner varav August var en av dom. Någon pappa fanns inte ”med” så de var dessutom oäktingar. Jag tror att jag lyckades hitta den riktiga pappan, men eftersom han inte ”erkände” August som sin son är det bara misstankar. Denne eventuelle fader flyttade så småningom till USA. Jag tappade bort August, och det retade mig lite. Man kan liksom inte avsluta en person när man släktforskar, om man inte har deras dödsdatum. Vid ett besök på biblioteket i Åmål för några år sedan fick jag ett tips om att det nu gick att söka på August igen, vilket jag förstås gjorde. Det visade sig att August hade blivit hela 95 år och dött i Karlstad. Äntligen fick han vila, och jag fick ett avslut.
(Däremot kan man fundera på hur man är funtad, för när jag fick reda på detta rusade jag hem, sliter upp dörren och skriker till Terje: ”August är död, August är död” 🙂 🙂 Han hade ju hört detta namn en del, så han fattade – men ändå.. 🙂 )
Varför skriver jag detta inlägg då? Jo, före jul fick jag tidernas knuff av en av de jag släktforskade med. Det går att göra DNA-test som man skickar till USA, och därigenom får man reda på sina släktingar. Sagt och gjort! Jag beställde ett kit, och före jul skickade jag in mitt prov. Just idag har jag 1499 släktingar samlade på en websida! Är det inte läckert?
Morfar Gustaf och mormor Signe, farmor Hulda och farfar Kalle (Augusts barn alltså!) vid mitt dop.
Lustig grej som händer när jag loggar in på min DNA-sida är att man börjar kolla på eventuella likheter mellan mig själv och personerna på bilderna – och det är ju rätt intressant eftersom eventuella likheter från de på soffan måste vara rätt ”urvattnat” vid det här laget 🙂 Hur som helst så är detta otroligt intressant, framför allt att se spridningen i världen ”oss släktingar”. Det finns förstås en hel del i Sverige, men även i Finland, USA och faktiskt Tjeckien. Någon regnig dag ska jag faktiskt sätta mig och kolla igenom detta lite mer seriöst. Däremot håller jag själva ”släktforskarbacillen” i schack eftersom man riskerar att bli ordentligt biten igen – och hallå – jag har träningen till Göteborgsvarvet framför mig! 🙂
Jag har funderat på varför jag blev så otroligt biten av släktforskningen, men jag tror att det var ett sätt att bearbeta min sorg. Med Susanne försvann ju hela vår framtid. Hon var vårt enda barn, och när hon inte längre fanns hos oss så skulle ju vår släkt att dö ut med mig och Terje. Det där gjorde riktigt ont att inse….Jag läkte i alla fall genom denna forskning, och fick en massa kunskap med mig efter vägen, och jag skulle inte vilja ha en enda dag (och massor med nätter) ogjord.
Får ni möjlighet så börja släktforska, det är så himla intressant! Och det där med att topsa sig i munnen är heller ingen dum idé! Gör´t! 🙂
(Lite kuriosa: det finns faktiskt en hel del släktingar med fotointresse i vår släkt, framför allt på pappas sida. Där kan man kanske fundera på om det kanske finns i generna i alla fall?)
Omslagsbilden är från mitt dop det också. På bilden ser ni min syster som håller mig i knät, mamma, pappa och i hörnet min faster Maj-Britt.