Det kallas ”att göra en Maria”… 🙂

Jag är oftast lite för hastig, kan vara snudd på klumpig. Tänker inte igenom saker och ting tillräckligt – vilket gör att det ofta händer mig saker. Jag trillar, snubblar, pratar utan att tänka – eller är bara för snabb i största allmänhet.. 🙂 Vilket ibland får konsekvenser…


Jag har inte bild från själva tillfället, denna får duga. Året var 1976 och jag var på en resa till Österrike på sommaren. Vi var ett gäng som umgicks hela resan däribland reseledaren, som jag kanske ville imponera på lite, vad vet jag.. 🙂 Hela sällskapet var i alla fall uppe i bergen på ett litet område med snö. I bikini. Vi hade världens snöbollskrig, och jag laddade för kung och fosterland för att kasta en snöboll. På den tiden var jag mer rikligt utrustad på framsidan 🙂 Jag laddar i alla fall för en snöboll, kastar iväg och ser hur bikiniöverdelen släpper taget och i princip följer med snöbollen. Kan säga att det inte var många i Österrikes alper som missade Marias ”krockkuddar” 🙂 🙂 🙂 16 år gammal kändes det som en händelse man kunde varit utan, idag skrattar jag faktiskt gott åt den. Och åt kompisen som kastade sig över mig när hon såg vad som hände. Allt för att skydda mig 🙂


Semmelcafé på Not Quite. Tre tjejer som åker ner, och alla häromkring vet ju hur svårt det är att få plats. Ser ett ledigt bord, och har en plastpåse med som jag slänger ner på ett bord. Hör nåt från bordet bredvid. Och frågar: ”Ja, det är ledigt här väl?” Får till svar: ”Det brinner i din påse!”. Frågar igen om det är ledigt, får samma svar – det brinner i din påse! DÅ fattar jag! Kan säga att det luktade bränd plast i cafét en lång stund efteråt. Så numera ser jag till att inte slänga plast på värmeljus, det blir liksom inte bra… 🙂


2010 inköptes vår första vidvinkliga objektiv. Det kändes som ett helt nytt sätt att fota. Vi fotade nästan maniskt dessa år, och var ute och testade nya ställen hela tiden. Detta är från Strand i Svanskog. Tyckte solnedgången var så maffig, men döm om min förvåning när jag kommer hem och har med mina ben på varenda kort. Detta är att ”göra en Maria”. Man har då med lite oönskade kroppsdelar i bilden.. 🙂


Denna bild har jag publicerat förut. Men älskar bilden, och själva tillfället! Terje jobbade i Polen ett par veckor, jag var nere hos honom och hälsade på. Vid torget i Wroclaw samlades alla. Jag menar verkligen alla! Ju mer vi fotade, ju tuffare blev vi. Här satt vi på en restaurang, och jag tänkte smygfota farbrorn vid bordet bredvid. Ställer in kameran, trycker av, tittar på bilden och får se detta. Skäms som en hund! Gubben hade sett precis alltihop! Har ALDRIG varit rödare i mitt ansikte! 🙂 Fick gå fram och be om ursäkt, och visa bilden. Han var, som väl var, helt okej med vad jag gjort. Rodnar fortfarande när jag tänker på detta tillfälle.. 🙂


Är inte uppväxt med båt, och har som sagt lite otur ibland i mitt tänk (Eller läs: ”Tror att jag fortfarande är 20”  🙂 ). Båten var nyinköpt, och vi skulle ut och bada på Vänern. Vi hade ett favoritställe som vi häckade på. Kruxet var bara att det var lite trixigt att lägga till. Det är då alla mina egenskaper blommar. Kallas också Murphys lag. Det som kan jävlas jävlas… 🙂 Terje kör sakta in mot klipporna, jag hoppar i. Och känner att jag tappar balansen, skjuver båten ännu längre ut och ifrån mig i ett desperat försök att rädda upp situationen. Vilket gör att jag till slut blir hängandes som Terje på bilden 🙂 Jag har på mig shorts, och det enda jag kan tänka på är att jag inte får doppa mobilen, så jag försöker hela tiden dra mig upp. Men såpass stark är jag ju inte. Skriker hela tiden argt till Terje att han ska dra upp mig, vilket han ju förstås inte kan eftersom han försöker lägga till (och lyckas han med det får jag ju fast mark under fötterna.) Vi lyckas så småningom lägga till. Jag är klissblöt, men har i alla fall en någorlunda torr mobil – och Terje försatte inte ett enda tillfälle att visa hur jag bar mig åt resten av sommaren… 🙂


Och så igår hände det igen. Vid gårdagens löptur fastnade broddarna och jag landade på min lillfinger. Gör svinont! Fast mest i själen, eftersom jag ju är…klumpig 🙂 Som tur är kunde Terje tejpa mig så att jag mår bättre! 🙂

Numera kan jag skratta åt alla dessa saker som händer mig. Man får ju bjuda på sig, eller hur? Fast det har funnits stunder när man känt att det varit skönt om någon kunde avlastat mig lite på denna front.. 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.