”Det pratas mycket om att vara stark, stå upp för sig själv, sina drömmar och inte minst sina val. Jag har ofta fått höra att jag är just stark, modig som följer mina drömmar. Lika ofta får jag höra att jag i mina val, som de nyss hurrade min styrka/mod att välja, är kanske lite väl utanför boxen! Alltså; ”räcker det inte med att bara byta jobb – måste du åka ända till Polen”!? Eller; ”kunde du inte bara gått ner i vikt – varför ska du behöva ställa dig på en scen”?! Eller varför inte; ”Brandman – du som är så liten”?! Och nej, jag är inte liten – att vara kort är inte att vara liten. Att vara liten är att vara bitter och inte kunna glädjas åt andra.

Och jag är inte heller ”lagom”, inte ett dugg, inte det minsta, varken kan eller vill! Tror inte det passar mig liksom! Jag svävar precis så långt ut att jag kan med möda hala mig in/hem igen om det skulle behövas! Det handlar inte om att inte vara nöjd. Men jag är nyfiken och impulsiv, jag vill utvecklas och växa. Då faller det sig naturligt att man liksom går all in och inte stannar i mittenfilen!

Vad betyder då att vara stark? Finns många sätt att vara stark på, det ena utesluter inte det andra. Min styrka sitter i självinsikt och acceptans. Att förstå vem jag är, erkänna och acceptera mina fel och brister. Att utmana just det som inte är mina styrkor för att växa i mig själv. En del utav oss föds starka, andra tvingas genom omständigheter att bli starka. De allra flesta är lite av varje. Man formas ju av vad livet serverar. Jag har valt att inte vara bitter över min beskärda del av elände.
De har funnits och finns fortfarande ibland stunder där ångesten över händelser jag inte kan påverka vältrar sig över mig, kväver mig. Just i dessa stunder är jag inte stark, vill heller inte vara stark. Att falla och resa sig upp är en del av livet. För varje gång jag ställer mig upp är jag än starkare! När livet gjort mig som mest ont är just i de stunder där jag vuxit mig stark. Den som inte känner är inte stark, tvärtom! Den som är stark den känner!

Efter att först varit nära att förlora vår förstfödda dotter som föddes prematur i vecka 30 ,och strax därpå förlorade min pappa som begick självmord, så kan jag ärligt säga att jag var helt tom i både kropp och själ. Den som känner mig vet hur otroligt mycket min älskade pappa betydde för mig, och fortfarande gör! Det var just i den sorgen, smärtan och förtvivlan som infann sig som jag hittade mig själv, min väg ur eländet, min väg i livet! Jag har alltid haft en stark vilja, vetat vad jag vill liksom, och nu var det viljan till livet som styrde!
Missförstå mig rätt, jag skulle självklart mest av allt vilja ha min pappa här hos mig, men jag skulle inte vilja vara någon annan än den livet format mig till idag, erfarenheten av min förlust blev min största styrka!

Jag är inte på något vis religiös, jag tror på mig själv (om någon nu skulle missat det)! Men det finns ett par rader från sinnesrobönen som beskriver min livsfilosofi;

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid”

Styrkan finns närmare än du tror, den är du!”

9744

3 reaktioner på “Närmare än du tror – Louise”

Lämna ett svar till Sam FribergAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.