Herregud, detta är mitt hundrade torsdagsinlägg! Inte trodde jag väl att dessa inlägg skulle bli så populära?! Jag är ju en statistiknörd, så jag gillar att se vad som ni läser mest, och dessa inlägg är mer populära än söndagsinläggen. Kommer däremot aldrig att låta populariteten styra mig – det jag skriver måste komma från hjärtat. Om det sedan är någon som läser det som jag skriver är jag mer än glad! Meeeen, med det sagt, jag tokgillar de här inläggen som jag kallar ”throwbackthursday”. Jag får chansen att kolla tillbaka på den familj som inte längre finns, och minnas hur det var. Tänkte bjuda på de 15 mest lästa inläggen. En del förvånar mig, men inte alla – och ni kommer att upptäcka ett mönster. Det kallas Susanne. Sedan finns det en del inlägg som jag skriver, publicerar och sitter med hakan nere vid knäna över antalet visningar….
Det mest lästa inlägget är detta. Jag skrev ett långt inlägg på bloggen till 10-årsdagen av dagen som Susanne förvann (2/2 2006) Det publicerades inte den 2 februari, eftersom jag inte visste om jag skulle orka svara på era kommentarer. Istället gick det ut två dagar senare. Inlägget kan du läsa här! Jag skrev på detta inlägg en hel månad, eftersom jag var tvungen att pausa och gå ifrån datorn en hel del.
Jag förstod nog att många skulle läsa, men var helt knäckt av ert gensvar. Och självklart mycket mycket glad över hur det togs emot. Hon är så saknad, och det stod så klart för mig efter detta blogginlägg. Detta inlägg har nästan 10.000 visningar. Otroligt. Tänk om hon bara visste. Fast det tror jag i och för sig att hon gör…
Det näst mest lästa inlägget är detta: Några tankar om likheten mellan mamma och Susanne. De i vår släkt som träffat bägge två håller med… 🙂
Så lika och så glada! Äldre släktingar brukade säga att Susanne var mer lik min mamma än mig som liten. Och jag förstår vad de menar….
Nummer tre på listan, och nu börjar ni se mönstret va? 🙂
Bilden som stod framför kistan på hennes begravning, och som jag tycker så otroligt mycket om. Detta fototillfälle var hysteriskt roligt. Vi försökte ta lite allvarliga familjebilder, men föga förvånande så sprack det hela tiden tack vare fröken Olsen… 🙂 Vi fick liksom bromsa fotandet ett tag, för hon bröt ihop i skrattanfall hela tiden. Älskar minnena från detta tillfälle!
Nummer fyra är detta inlägg! Ett torsdag med lite funderingar på vad hon hade tyckt om oss om hon hade varit kvar härnere. Hade vi varit okej i hennes ögon?
Hur hade hon känt för oss som de personer vi blivit? Det låter som tunga funderingar, men så var det inte – mest lite tankar som behövde ut…
På femte plats….Herr och fru Olsen minsann! I detta inlägg lite ”fakta” om hur vi träffades…. 🙂
…och lite om historien om hur mamma förfärade sig eftersom ”allt gick så fort” 🙂 Fast varför backa om man vet att det är rätt? 🙂
Sjätte plats – nu vet jag att ni gillar att han tar mig på bröna… 🙂
Han springer snabbt numera, och han är en jävel på kärlek…ursäkta – menade ju förstås att den där näven är raketsnabb 🙂
På en sjundeplats hittar ni detta inlägg…Funderingar som jag hade när Susannes födelsedag närmade sig.
Jag berättade i detta inlägg att vi bestämt oss för att välja livet – i alla lägen. Vi bestämde oss för det 2006, och vi håller fast vid det. Vid första födelsedagen efter att hon försvunnit funderade vi på hur vi skulle tackla själva dagen, men ganska snart stod det klart att det bara gick att göra på ett sätt. Det var att fira den – det skulle hon velat! Och det har vi gjort sedan dess. Däremot ”firar” vi den oftast på annan ort. Det känns helt enkelt bäst så…
Som nummer åtta har vi detta inlägg! En bild tagen på Susannes sista födelsedag, och de bilderna känns lite mer i hjärtat.
Just bilderna från sista året hugger extra mycket – detta är en av dom. Jag har aldrig haft ont av att se bilder på henne – tvärtom faktiskt. Men dessa foton ger mig en tyngre känsla…
På plats nio har vi ett inlägg där jag blev förvånad över att se statistiken över antalet ”titt” – för den var hög….
Jag hade känt ett längre tag att jag ville göra ett inlägg om min syster. Ingen är värd det ödet hon fick med sin hälsa. Istället blev det en liten betraktelse över oss tre på bilden. Gensvaret från er läsare var stort på detta inlägg! Och jag satt mest förvånad och iakttog statistiken…
Gamla musikminnen som bubblade upp….Jag har ofta en viss idé om vad jag vill blogga om, men jag kan lika gärna kasta om och ta nåt helt annat. Denna torsdagen vände jag på en femöring och bytte inlägg till detta…
På plats elva ser inlägget ut såhär…
En av mina favoritbilder på mig och Terje. Vi bad två personer följa oss med kameran en dag. Vi behövde ha nya bilder och nya minnen. Detta är en av bilderna från dagen, och jag tycker så otroligt mycket om den! Skrattet – den bästa läkaren…
På tolfte plats var det tydligen en ”favorit i repris” 🙂
Fast denna gång var inlägget mer ur ”vår” synvinkel, och resan ner till Terje på Cypern… 🙂
Plats 13 🙂 🙂 🙂
Min systers yngsta tjej var i USA och vi funderade på att skicka en julhälsning dit. Jag slängde ur mig, mest på skoj, att ”kan vi inte bjuda på oss lite?” Jag trodde ALDRIG att jag skulle få med mig släkten på detta. Men döm om min förvåning när alla nappade! Rafsade snabbt ihop vad vi hade av hattar och annat ”bös”. Så tog vi detta foto, som sedan skickades till Helene i USA 🙂
Vi börjar närma oss slutet. Här är inlägget som fick plats 14.
Lite berättelser om och från vårt bröllop. En av de roligaste dagarna jag haft. Dagen där vi orkade behålla vårt lugn och faktiskt bara njuta av dagen. 2017 har vi varit gifta i 32 år. Han står ut med mig än….! 🙂
Plats 15, och det sista inlägget jag visar här….
En fundering på vad som hänt ”om inte….”. Om jag och Terje inte hade träffats, om vi inte hade flyttat till vårt radhus, om vi inte skaffat Susanne…Ja, ni förstår säkert själva. Jag tror att livet är förutbestämt till stor del. Man behöver inte gilla allt som sker – då hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Ni förstår säkert vad jag tänker på. Inlägget handlade också om att lita på magskänslan – den viktigaste känslan som finns.
Ja, det var alltså 15 av mina mest lästa torsdagsinlägg. Jag skulle kunna göra det så lätt för mig, och bara ha bilder på Susanne på torsdagarna. Men, det är inte hennes blogg – det är min. Hon är en stor och mycket saknad del av mitt liv, men det är också viktigt att fortsätta leva. Att dessa inlägg är så mycket lästa tror jag beror på att vi är många som vill och behöver minnas henne. Vi ser det vid hennes grav, där det fortfarande är många ljus. En av hennes vänner skrev en gång till mig att hon tyckte det var så skönt att se bilder på henne. Jag undvek en lång tid att publicera bilder på Susanne, eftersom jag inte ville göra hennes kompisar illa – men istället så var det ju så att man ville se foton på henne. Där ser man. Man kanske inte ska ”skydda” andra, utan låta människor göra ett eget val om de vill läsa eller inte? 🙂
Men, det är fortfarande viktigt att dessa inlägg sker på mina villkor, att bilder på henne ska vara med när det känns rätt. Alla förstår säkert att vi har massor med bilder på henne, foto är ju vårt intresse – men de inläggen kommer när det känns rätt ”i magen” 🙂
Men den röda tråden i mina ”gillade” torsdagsinlägg verkar vara såhär: Susanne, Maria och Terje, släkten och mina tuttar 🙂 🙂 🙂 Inte värt att försöka analysera detta, så mycket är klart 🙂 *snuskpellar* 🙂 🙂 🙂
I alla fall, jag älskar dessa inlägg och kommer att fortsätta med dom tills bilderna tar slut. Det kommer de ju aldrig att göra – så ni får helt enkelt stå ut med både mig och fotona 🙂 Eftersom större delar av min släkt är borta, så känns dessa torsdagsinlägg som ett fint sätt att minnas alla på. Jag är av den fasta övertygelsen att man gör människor mer levande om man minns. Det handlar inte om att jag inte kan ”släppa dom”, utan jag vill minnas det fina med våra relationer. Jag tror också att ni därute känner igen era egna känslor i det jag skriver, jag får tankar från er som både kommentarer, mail och sms. En del av dessa har gjort mig riktigt berörd, och blir så himla glad över vartenda ord ni skriver till mig.
Tack!
Älskade Maria! Jag fick aldrig träffa Susanne. Men med dina berättelser och bilder får jag en liten inblick i hennes och erat liv! Det är en stor ära, och alla som får läsa det, hoppas jag att de känner så! Det ni har gått igenom ska föräldrar absolut inte behöva göra! Jag beundrar dig och Terje! Läste nåt sånt här; det går inte att hindra sorgens fåglar att flyga över våra huvuden. Men vi kan hindra dem att bygga bo! Det har ni gjort! Ni har gått vidare med era liv. Men med er älskade dotter alltid i era hjärtan! ???
Älskade Bettan! Du kan konsten att lägga orden rätt! Samtidigt som du gör mig så himla glad! Jag kommer aldrig att låta fåglarna bygga bo hos mig, det hade varit fel mot Susanne – som ju var glädjen själv. Nej, man måste våga fira livet ändå, även om hon inte finns hos oss i fysisk form. Tusen tack fina vän!