Här har vi haft finaste hösten på länge, och så har jag inte varit ute och fotat ett enda gult träd. Sanlöst, men det är så det sett ut. Nu är ju inte löven gula längre, utan bruna. Dessutom ligger de numera på marken.. 🙂
Det gällde att välja fotoställe med omsorg denna dag – Bräcke ängar utanför Åmål är ett himla bra alternativ om man ska fota både träd och försöka fånga hösten!
Vi hade lite sällskap på vägen dit utav dessa två. Mer eller mindre helt orädda gick de på vägen i lugn och ro…..
Ibland tror jag att ”energierna” helt enkelt är på rätt ställe. Man kan ibland fota hur mycket som helst och det blir bara skitbilder. Denna helg var det precis tvärtom. Fotade på lördag (dessa bilder får ni se i nästa inlägg om ”närmare än du tror”) Bilderna från den fotningen var inget annat än en ren slam-dunk. Är så himla nöjd!
På söndagen tänkte jag att jag bara skulle försöka fota höstbilder, så jag tog på mig mina höstglasögon! Hösten är i mitt tycke den bästa årstiden. Tempot går ner, och man kan ta det lugnare. Tända ljus och gå ner i tempo litegrann. Jag känner att denna årstid är lite meditativ, och det passar mig som gillar att ”grönne lite”.. 🙂
Bräcke ängar – vackert som tusan! Björkarna ser ut som ”dammvippor”.. 🙂
Ja, så här kan ju faktiskt hösten vara också. Är inte löven kvar på träden så är dom inte – men även detta blir ju ”höstigt”…
Stod både länge och väl här. Det där lilla lövet fick en hypnotisk effekt på mig. Är man inte fascinerad av träd, så är troligen detta en riktig skitbild – men jag gillar den!
Så kom solen fram, och bakgrunden blev så himla go´! Tyvärr var den bara framme en kort stund – men jag raketnjöt lite där.. 🙂 🙂 Det är så himla läckert när man hittar ett motiv, och funderar på vilket sätt man ska närma sig det. Hade det varit lite bättre väder hade jag nog stått här ett bra tag, men mådde gott den stunden jag stod där, tills fötterna protesterade och ville ha värme.
Ni trodde väl inte att en” träd-maniac” skulle undgå att fotografera själva träden? Älskar denna bild, även om den är rörig. Jag tror egentligen att det är därför jag fastnade för den. På nåt sätt så ger björkarna djup och stuns i bilderna de är med i. Och om jag tänker efter så har jag inte fotograferat mina kära träd på länge – så det kändes som en härlig ”urladdning” att få göra det nu 🙂
Livet behöver liksom inte vara så himla komplicerat, att bara vara ute nån timme och lufta både kameran och själen kan göra underverk. Sedan kan man, som vi gjorde, bara åka hem och fisa i soffan framför en film. Duger länge det också… 🙂