Dagens inlägg blir inget foto, utan en skärmdump… 🙂

1987 var jag riktigt sjuk och låg under flera omgångar inne på Sahlgrenska. Att vara frisk kändes som en utopi då. Jag var sjukskriven ett helt år, och jag kan ärligt säga att jag nog varken förr eller senare varit i sämre skick. Ett av mina minnen är från när jag kom hem från sjukhuset i Göteborg efter en stor operation, och ville göra ett försök att röra mig. Gick runt kvarteret – och vaknade dagen därpå med jordens träningsvärk. Då är man inte ”fit for fight”, om man säger så… 🙂 🙂 🙂

Jag kommer ihåg att jag köpslog en hel del med Gud under perioden. ”Bara jag blir frisk, så ska jag springa Göteborgsvarvet” (det var ju bara en halvmara 🙂  Jag har inte berättat detta för en levande själ, jag är ju liksom inte förknippad med att springa 🙂   Jag frisknade till, och det där ”vadet” med Gud bleknade bort. Man behöver liksom inte köpslå när man mår bättre, men under det året snackade vi en hel del. ”Blir jag bara frisk så ska jag…..”!

Sedan kom det en envis och glad tjej på jobbet förra året och drog igång löpträning med hela vår avdelning, och jag insåg att jag tyckte att det här var rätt kul. Om inte annat så upptäckte jag att jag tog mig runt utan att dö av hjärtinfarkt….

Att jag är en vinnarskalle det får jag leva med, så det här med att springa bara för att det är kul – det finns inte i min värld. Jag måste ha ett mål – ett synligt sådant…

Så….

14508712_10155313800103242_7158189_n

…..när jag står på startlinjen nästa år är det nästan 30 år på dagen sedan jag hade snacket med ”han däruppe”. Nästan så att man tror att han lyssnade… 🙂 🙂 🙂

Det är möjligt att inte kroppen håller, att jag inte orkar, att det händer saker på vägen. Men det tar jag då! Vad är det man säger: ”Det viktiga är inte målet, utan resan dit…” Jag instämmer! Min resa har varit lång, men värd varenda minut!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.