….kan man faktiskt få denna ljuvliga syn från sitt vardagsrumsfönster…
Helt skruvat…himlen glödde verkligen, och det var bara att öppna fönstret och luta sig ut lite!
Vi har varit dåliga på att fota solnedgångar sista månaden. Känns som att himlen mest varit grå, eller hur? Men när himlen är så färggrann – då är den inte annat än magisk! Vid en solnedgång så skiftar färgerna dessutom otroligt snabbt, så det gäller att hänga med i svängarna.
Jag gillar de där fototurerna ”som bara blir”. Vi behöver inte vara ute länge alls, inte heller behöver jag komma hem med kameran full i bilder. För mig är det lika viktigt att bara få komma ut och andas lite. Jag har släppt kravet att ”prestera” med kameran. Det är liksom helheten som betyder nåt – inte att leverera bra bilder hela tiden. Det klarar ingen…! (Utom jag…haha..)
Det är viktigt att få kvalité på sitt liv, i vad man gör. Då klarar man ett högt tempo, eftersom man fyller på sin energi på det man tycker om.
Något jag däremot kommer att ta till mig är ett samtal vi hade med några vänner för nån vecka sedan. De berättade om en släkting som blivit änkeman, och att han hade svårt för att vara still. Jag kan känna att jag är i utkanterna av det där ibland. Efter vår sorg så har vi svårare ”att inte göra nåt” – det är liksom lättare att hålla igång. Det blev däremot en väckarklocka för mig – behöver ha det i tankarna inför hösten. Speciellt inför de närmaste två veckorna, som är helt fullspäckade. Av roliga saker, men jag misstänker att jag kommer att vara redigt slut när veckorna är över. Bra att då kunna tänka på varför man gör saker…