För några veckor sedan var vi i Säffle för att fota Barncancergalan. Jag beundrar dessa eldsjälar som jobbar så hårt för detta evenemang. Det fick mig samtidigt att fundera, eftersom jag varit i denna sits – och trots att det för min del var så många år sedan, så är det fortfarande ett väldigt laddat ämne.

När jag blev sjuk hade jag sånt himla flyt, man kan säga att jag hade ”stolpe in.” Jag hade varit på NÄL och gjort en undersökning. Man skulle kalla mig på återbesök, men missade det av nån anledning. När jag ringde och frågade varför jag inte blev kallad så fick jag en tid. Det var då min cancer upptäcktes, vilket man förmodligen hade missat om jag kommit in vid första besöket. Min tumör upptäcktes i ett tidigt skede, vilket jag är oändligt tacksam för.
Att få ett cancerbesked är precis så overkligt som man tänker sig. Man faller handlöst utan skyddsnät, och det känns som om man hamnat i en torktumlare av känslor – samtidigt som man står utanför sig själv och bara tittar på. Men det värsta var ändå att ge min mamma beskedet, glömmer aldrig hur hon såg ut när hon kom hem till mig. Efter tre dagar vaknade jag till sans igen, och kände en vrede som jag inte känt varken före eller efter detta. Jag skulle minsann klara detta! Det gjorde jag – även om det förstås inte var lätt. Att lägga in sig på Sahlgrenska i tre veckor för operation, med ett barn på 4 år hemma önskar jag ingen. Man saknade henne så det gjorde värkte överallt.
Rädslan så fort man upptäcker något med kroppen som är utanför det vanliga, det har lugnat sig. Nu kan jag bli trött, eller få konstiga symptom utan att tro det värsta. Men den vägen har varit otroligt lång att gå.

Fast det fanns även saker som var roliga detta år också. När jag äntligen blev utskriven från Sahlgrenska stod en Baden-Badenstol till mig i vår trädgård. En present till mig från våra goa´vänner. Med den följde ett jättefint kort. Vad det stod på? ”I denna stol ska du sitta, och vila din ömmande  *****”  🙂 🙂 🙂 Jag gillar när folk är rakt på sak! (Och nu vet ni var min tumör satt.. 🙂 )

Men det var då, och nu är nu. Jag sitter här 29 år efteråt. Still alive!

Lite bilder från dagen då. Otroligt svårfotat, det tyckte vi nog allihop. När vi var inne vid scenen på Medis, så var det trixigt ljus, och i de allmänna utrymmena så var det knökat med folk. Försökte ta ”publikbilder”, men det slutade med att det nästan bara blev porträtt. Håll till godo!

-2358
Medlemmar ur gruppen Glädjespridarna. Dessa tjejer gick in för sången till 120%!

-2332
Eller hur? Otroligt gjort av er alla – ser ni summan?!

-2409
Ett populärt vattenhål var stället där man fick göra sandtavlor – här var det fullt hela tiden!

-2485

 

-2487
Dessa halsband har många av barnen. De olika kulorna står för olika saker. Operation, behandling med mera. En del av barnen hade ”tyvärr” långa halsband. All heder till dessa barn. Ni ser att denna tjej har en hel del kulor – ingen slipper undan denna jäkla sjukdom…

-2431
Pysselhörna…

På utsidan var det också massor med aktiviteter. Både polis och brandbil var på plats, och ögonen på de små barnen glittrade!

-2461
Personen han kikar på är en polis…:-)

-2466
Jag har försökt rädda denna bild på alla möjliga sätt. Jag glömde att ändra lite inställningar på kameran. Men jag gillar killens blick, så ni får stå ut med kvalitén.. 🙂

-2514
Gissa om brandbilen var populär?!

-2537

Så till slut två små godingar som fått varsin ballong!

-2546

 

-2548

Om ni har någon krona över – så stöd Cancerfonden på något sätt – jag vet att pengarna gör nytta dit de kommer!

Tack Tess!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.