Vad är det som gör att du känner igen dina släktingar på gamla bilder? Är det blicken? Är det speciella kläder? Är det något bekant hus? Är det kanske något som gnager i ett foto som tagits för mycket länge sedan, men där du ändå känner igen släktdrag på personer du aldrig sett? Du vet den där bilden som man säger: ”Det där är min mamma”!
Jag har kommit in på en utbildning på Karlstads universitet som heter Filosofisk bild. Än så länge är kursen precis lika upphetsande som titeln antyder.. 🙂 Böckerna är rätt gamla, lite för gamla tycker jag – men ”gubben” vi läser nu är lite småintressant.

VAD är det i en bild som gör att den kan bli fullständigt magnetisk, och VAD är det för punkter den trycker på hos dig som tittar? Det här är så himla intressant. Det finns en bild på en farbror i snöyra som en vän tagit. Varenda gång jag ser bilden så får jag kämpa med gråten, fast jag egentligen inte fattar varför. Om jag skulle försöka mig på en liten amatöranalys, så tror jag det beror på att farbrorn signalerar ensamhet och sårbarhet – och kanske trycker det på min rädsla för att jag ska bli sådan själv…

Mycket tyngre än såhär kan inte ett torsdagsinlägg bli? Fast om jag lägger in en egen bild och spånar lite?

bäckströms4
Här är den familjen jag föddes in i. Pappa Sven, mamma Carin och syster Kerstin (och så jag förstås.. 🙂 )
Det var ju sådana här bilder man tog hos fotografen förr. Jättefina bilder att visa upp för släkten och att förstås att sätta upp på väggen. Men säger de så mycket om oss som familj? Inte speciellt, eller hur? Det visar upp en polerad yta, som man ju förstås vill ha, och gärna visa upp 🙂

Bilden visar hur otroligt vacker min mamma var. Men det visar inte hennes personlighet, hennes otroligt glada skratt och hennes ”godhet”. Mamma var en av de där som kunde klyva sig för omgivningen. Bara de runt henne mådde bra – då var hon nöjd. Hon hade också en otrolig kärlek till skor. Det kvittade vilken av hennes födelsedagar det var, så nog visste man att det fanns ett par skor att hämta ut i en av stadens affärer. (Om jag ska vara elak, så måste jag säga att frisyren har lite känsla av Prinsessan Leia i Stjärnornas krig…)

Bilden visar heller inte hur mycket pappa älskade musik. Hur han njöt och kunde ligga timmar i vår soffa och lyssna på jazz. Han var också rätt bestämd av sig, och det kan man nog inte tro när man ser på denna bild. Jag har inte heller så klara minnen av pappa, eftersom han dog när jag var 14 år. Minnen bleknar, så är det bara…

Kerstin, min syster – hon var som min andra mamma. Inte så konstigt med tanke på att hon var 12 år äldre än mig. Kerstin kunde bli lite upprörd när vi var ute tillsammans, och folk vände sig till henne och sa: ”Vad säger mamma om detta?”, och så var hon min syster 🙂 Förståeligt! 🙂 Det var Kerstin som lärde mig att laga mat, och att tvätta.

Jag själv då? En liten osäker tjej, men jag vet inte om jag ger det intrycket. Det jag mest kommer ihåg av denna bild är att den ställdes ut hos lokala fotografen. En kille i högstadiet såg den, blev kär i mig – och började sedan cykla frekvent på vår gata. Jag bara undrar, behövde han glasögon? 🙂 🙂 🙂

Nu är det bara jag kvar i denna familj, och det kan kännas lite tomt ibland. Det finns ingen som kan berätta hur jag var som liten.

Hur som helst, om man skulle vilja blicka tillbaka på vår familj för att känna känslan vi hade. Vad skulle jag välja för bilder då?

Det här är min mamma!
mamma
Blicken, snygg i håret, parant – men framför allt blicken, den behöll hon ända in i slutet. Det här gott folk är ren och skär godhet….

Det här är min pappa…

pappa
Jag kan känna lukten av hans cigaretter, höra hur det lät när han rullade dom själv. Stereon stod i andra rummet, och han hade en lång sladd till hörlurarna som gick ända fram till soffan. Där låg han och njöt av sin jazz, under tiden att han läste böcker. Askkoppen var på något sätt pappa. I alla fall för mig. Tösen bredvid pappa får anses som en vacker bonus.. 🙂

Det här är Kerstin…

kerstin
Bilden från köket i vårt gamla hus. Att jag väljer denna bild beror på kvällsmaten jag äter. ”Kakao och vithård” (Wasa Delikatess) Den var liksom min och Kerstins grej. Vi brukade sitta mittemot varandra och stirra på morgonen. Lika trötta bägge två. Men den frukosten var liksom det vi åt, och fick vi inte den var det kris. Att se bilder från vårt gamla kök är också en nostalgitripp. Till vänster om Kerstin var vårt skafferi. Skulle man få ha nåt godis ifred, så gällde det att vara listig. Så man gömde det på insidan listen på skafferidörren. Det var också här jag fick epitetet ”snål”. Jag hade varit och köpt godis. Det var på den tiden man hade ett-öres godisar. Jag hade varit och handlat för en krona. Kerstin och pappa bad att få – jag delar en ettöres i två delar och tog resten själv. Den blev odödlig kan jag säga.. 🙂

Jag själv då?

maria1
Jodå, den här tjejen finns nånstans därinne – hon är lite trög att få fram bara… 🙂 Det kan hända att hon kikar fram om det är människor runt henne som gör henne trygg. Tilliten är viktig för denna flicka. Men känner hon bara den får ni hela tjejen! 🙂

Hur är det med dig därute, kan du hänga med på resonemanget?

2 reaktioner på “#throwbackthursday”

  1. Nu har jag varit och hälsat på i din familj! Jag tackar för att jag fick göra ett besök, det var väldigt intressant! Tänk att några bilder med lite text kan göra så att man nästan är där! Du skriver så bra Maria! Härligt! Kram

    1. Tack underbara Bettan! De här gamla bilderna betyder mer och mer för varje år som går. Att sitta och minnas är härligt! Kram på dig!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.