Om inte alla förstått det redan nu, så umgås vi rätt flitigt i vår fotogrupp. Dels jobbar vi med vår bok om Bluesens 25 år, dels så brukar vi träffas varje fredag och faktiskt däremellan också. Hm…egentligen borde man vara rätt trötta på varandra. Alltså, jag ingen tröttnar väl på charmanta mig, men de andra alltså.. 🙂 🙂 🙂 (Skrivet med ett stort mått av självdistans! ) Nånstans så är vi väl rätt för varandra, jag tror det kallas acceptans. 🙂
Vi har de sista åren haft en julavslutning tillsammans med kompisar som jobbar på Studieförbundet Vuxenskolan. Det är en sådan där okomplicerad träff när vi bara käkar god mat, tar nåt obskyrt foto, samt sitter och spånar i största allmänhet. Det var i träffen i december som Mimmi föreslog att var och en av oss skulle hålla i en aktivitet per månad under 2016. Vilken himla bra idé! Det är ju då man breddar sitt fotande, eftersom man tvingas in på okänd mark! Klockren idé!
Terje drog lotten för januari månad. Eftersom vi häckar under samma tak, så visste jag rätt tidigt att vi skulle träffas i bowlinghallen – men sedan visste jag inget mer. Dagen före berättade han för oss alla, att hans tanke var att vi skulle kombinera olika sporter, och då flög fan i mig…. 🙂
Någon vecka innan bowlingen hade vi varit ute för att fota i full snöstorm, och när vi kommer till Forsbacka vänder sig Terje till mig och säger: ”Maria, jag har inte berättat allt för dig.” Så plockar han av sig långbyxorna och ställer sig i shorts och spelar golf. I FULL snöstorm. Och vi fotade… 🙂
Så när han planerade sin bowling, tänkte jag att ”nu är det payback time” 🙂 Under tiden han plockade fram grejor inför kvällen, så satte jag på mig en baddräkt under mina vanliga kläder. Sååååå….sååååå….när Terje berättade för alla vad som gällde inför kvällen, så sade jag: ”Terje, jag har inte berättat allt”, och sedan åkte mina kläder av! 🙂 Därav bilden som ni ser på mig i baddräkt, som Lisa Gustavsson har tagit.) Jag är vanligtvis ingen som kan ”släppa” på mig och spexa loss, men jag känner mig så otroligt bekväm med dessa människor. Så att göra detta var bara kul!
När vi kom till bowlinghallen kom Terje med en massa lappar. Namnet som stod på lappen var den man skulle fota. På min lapp stod det Tony.
Men som ni ser var han upptagen, så jag fick vänta en stund på att ”komma till”…
Här är det herr Landberg som är ”bowlingmålvakt”? Hade jag fått bestämma hade han varit vänd åt andra hållet, och så hade jag stått och fotat bakom käglorna… 🙂 Då hade ju hjälmen fyllt en funktion i dubbel bemärkelse 🙂
Det här är en helt vanlig syn när vi träffas. Vi ligger påfallande ofta ner… 🙂 Det är så gott är det kunna vara och göra precis som man vill 🙂
Undrar om bilen har dubbdäck… (kolla vad det står på gula skylten 🙂 )
Den här bruden har inga spärrar, och det var en och annan av oss som fick smaka på denna kö… 🙂 Annars – biljardbowling? Kökula? 🙂
Jag drog alltså Tonys namn. Ska jag vara ärlig, så blev jag rejält stressad av flera anledningar. Först och främst, Tony är ju porträttfotografen nummer ett – vilket innebär att jag skulle vara inne på hans tassemarker. Där gick mitt dåliga självförtroende igång direkt. Dels så var ju de andra redan igång med att kombinera sporter, det fanns liksom inga idéer kvar. Trodde jag. Tills jag kom på att jag tänkte fel!
Tänk vad viktigt det är att du fotar på DITT sätt, ingen annans! Lite darrig blängde jag på Tony, och sade: ”Omklädningsrummet. NU!” 🙂
Idén jag fick var att försöka ta några sunkiga, dekadenta bilder. En liten blinkning åt idrottens downside….
Ja….ni kan väl tänka er innehållet i flaskan/käglan själv, men här har vi två idrotter…
Jag ville ha bilderna i svartvitt för att förstärka den lite dekadenta känslan…
Sedan kom Peter in i omklädningsrummet och då ”kastade vi in handduken” 🙂
Dessvärre sumpade jag de flesta av dessa bilder, men det räcker om en duger, eller hur?
Efter nån timme, så var vi klara med alla fotograferingar, och då bowlade vi loss, och hade det så himla kul! Vårt lag med Tess, Peter och jag sopade banan med övriga! (Om vi får säga det själva alltså!)
……för ni ser väl själva hur bra vi var? En bild ljuger aldrig. Tony tog denna bild på mig när jag hade gjort en strike! 🙂
Februari är det Tess månad. Vi ska då åka och dokumentera Barncancergalan i Säffle. En glimrande idé, och för ett gott ändamål!
Min månad då? Jo, jag fick augusti månad. Idén är klar, och de övriga i gruppen kommer att avsky det jag kommer att föreslå. Ni kommer att få se så småningom, men blir inte förvånad om jag kommer att vara ensam på ”min träff”, för lite trixig är den… 🙂