Det här kan vara det svåraste blogginlägg jag någonsin skrivit, eller kommer att skriva. Denna vecka var det 10 år sedan vårt liv förändrades, och när jag tänker tillbaka så känns det som en evighet sedan – eller en sekund….

sus10_6
Susanne!
Här är en av de första bilderna på dig. På en osäker mamma, men som hade en lugn och trygg pappa-sambo att luta sig mot. Jag ser att det är ytterligare en hand i bild, och den tillhör din mormor. Hon var en av dom som tog emot oss när vi kom hem från BB. Du var en otroligt intensiv tjej i min mage. Barnmorskan brukade skaka på huvudet när jag kom in. Endera var dina hjärtljud mycket höga, eller också sparkade du så att min mage gick i vågor. Det här med att sova tyckte du var enormt överskattat de första två åren. Din sociala sida var framme redan då, du var väl sällskapssjuk 🙂 Fast så många timmars sömn fick vi inte. Vi var ju så enormt lyckliga över att ha fått dig, eftersom läkarna hade sagt till mig att jag troligen inte skulle kunna få barn. Men de hade inte räknat med dig!

sus10_4
Fast det hände någon gång, som du ser.. 🙂 När jag tittar på kort på mig själv från de första året så är det lätt att lägga märke till hur blek och glåmig jag ser ut – så jag tror ändå att vakennätterna dominerade 🙂

sus10_3
1985 köpte vi radhus och flyttade från vår lägenhet. Det var ljuvligt att kunna ha en gräsplätt precis utanför huset. Det var i detta hus du började sova på nätterna. Jag kommer ihåg första natten det skedde. Skickade in din pappa till dig, för jag vågade inte gå in. Annars såg du rätt ofta ut som du gör på detta kort, och jag är så barnslig så jag tyckte faktiskt det var rätt kul – och lät dig hållas. Svårt att skälla när man sitter och fnittrar själv, eller hur? Annars funkade maten sådär. Grönsaker? Nix… Över huvud taget satte du oss på det hala vid matbordet. Där var du bestämd!

sus10_14
Här är du med din idol! Pappa. Det fanns inget som gick upp mot honom. Jag kommer ihåg en gång när du berättade för mormor allt vad du och din pappa gjorde. ”Men mamma då”, sade mormor. ”Hon går ju också på bio med dig, och går till badhuset och så…” Du svarade: ”Ja, fast pappa han kan han!” 🙂 Jag håller med. Han är fasligt go´!

sus10_15
Här är en av mina favoritbilder på dig. Jag tycker så oerhört mycket om detta foto, som en kompis fick tag på och målade av. Han har fångat din blick och glädjen i dina ögon på pricken. Jag ser att det är jag som badar dig på denna bild, annars var det ju din och pappas grej. Ni hoppade i badet bägge två, och satt både länge och väl. Själv har jag aldrig fattat tjusningen med badkar – men det beror väl mer på min rastlöshet…
Jag ser att din glugg ser lite kul ut. Vi gick ju på kyrkans barntimmar. En gång när vi skulle dit, så stöp du och tryckte till ena framtanden. Inget att göra, sade tandläkaren – sedan gick det två veckor och så gjorde du om samma sak. Då var det absolut inte mycket att göra sedan.. 🙂
Du var också oerhört tidig på att prata. Och det gjorde du resten av livet. Babblade alltså! 🙂

sus10_12
Fotot här ovanför är troligen från ett försök att hålla dig vaken! 🙂 Vi brukade cykla ut och mata änder under de månaderna som du inte ville sova middag under dagen. Att du inte sov middag brukade ju istället innebära att när klockan var fyra så gick ögonen i kors på dig. Vi tyckte vi var så fiffiga som stack ut och cyklade då. Det gick kanonbra. En stund. För på vägen hem, så brukade vi ofta känna att din hjälm ”slog oss i ryggen”. Gissa vem som hade slocknat i cykelsadeln? 🙂 Fast vi hade ju kul under tiden, och fetare änder fick man leta efter! Annars hade du väldigt mycket energi som liten. Eftersom jag har hört släktens alla berättelser om mig själv, så förstår jag ju att min energi gick i arv till dig. Saker ska helst hända hela tiden – man snurrar liksom fortare än omgivningen ibland. Det bara är så….

sus10_7
Härlig bild från Hemsedal, tycker du inte? Min syrra frågade oss när du var 3 år om vi inte ville följa med till Hemsedal på skidsemester. Till kylan? Åka skidor? Hur det än var så tackade vi ja, och vi hade många härliga semestrar däruppe. Jag kommer ihåg första året du var med. Pappa och jag åkte med dig mellan våra ben, och efter 3 dagar så släppte du taget och åkte själv. Det hade vi aldrig trott. Sedan ägnade vi resten av veckan åt att försöka fixa vår träningsvärk. Det var inte ”bara” att ploga i 3 dagar.. 🙂
Ett år när vi åkte upp så satt du med hörlurar och sjöng Whitney Houston. Du hördes ordentligt och log som bara du kunde när vi kikade på dig – vi andra hörde ju inte Whitney.. 🙂
Ett annat år när vi åkte till Hemsedal så var du så himla gnällig, vilket var så olikt dig. Till slut trillade pengen ner på mig och pappa. Vi fick tag på en febertermometer, och sedan var det praktiskt taget färdigåkt den veckan. Ett flertal läkarbesök, och du var faktiskt rätt risig. Men jag tror att de som reste med oss kommer ihåg nåt helt annat från denna resa. Suneböckerna vi hade högläsning på i lägenheten var ju så himla kul, att både du och jag låg och vred oss i skratt! Men det som vi skrattat mest åt var när vi lurade pappa att åka på en skogstur med slalomskidor, han missade en sväng – och det slutade med att han grenslade ett träd! 🙂

sus10_9
Här är vi på väg till Finland och Helsingfors. Känner en mild förtvivlan när jag ser min frisyr.
Vi var ju så lika du och jag. Både till utseende och sätt. Fast mina gamla släktingar sade alltid att du och mormor var ännu mer lika – jag tror dom! 🙂 Denna resa var kul, och vi reste faktiskt en hel del tillsammans. Höjdpunkten i mina minnen är nog i alla fall när vi hade varit till Mallorca. Du var sex år, och tappade din första tand vid grillen i Värmlands-Bro. Efter det var utlandsresan som raderad i ditt minne – du hade ju tappat en tand ju! 🙂

sus10_2
Här är du på besök hos kompisen mormor i Bjäkebol. Ni två gillade varandra! Hos mormor fick du göra lite som du ville, och hon hade ju så gott om tid med dig. Ofta så brukade du och din kompis Elin sova över där några dagar. Då hade ni mormor och Asta helt för er själva, och det var inte så intressant att åka med mamma tillbaka till stan sedan. (Skulle inte jag heller ha gjort.. 🙂 )
En annan gång skulle du rymma, eftersom du inte fick spaghetti och köttfärssås till middag. Du hade din kompis Helena hos dig då. Helena tittade på mig, och sade att hon kunde rymma med dig! 🙂 Då var du i goda händer. Ni var borta en stund, men återvände som väl var! 🙂

sus10_8
Nu har det gått några år. Detta kort är lite suddigt, men jag kände att den var tvungen att vara med – den är ju så du! Det är såhär jag minns dig. Den ständiga glimten av glädje i dina ögon, och tröjan du har på dig. Den var som gjord för dig. Du började ju gymnasiet i Uddevalla och efter det flyttade du egentligen aldrig hem igen. Du längtade ju ner till dina vänner hela tiden. Jag kan förstå dig. Du hade ju några otroligt goa´vänner kvar i Åmål, och dom träffade du så ofta du kunde. Men ditt hjärta – det hade du i Uddevalla. Vi har några riktigt härliga minnen med dig under Uddevallatiden. Kommer du ihåg alla strumphistorier? Hur vansinnig jag var? Alla mina strumpor försvann, och jag kunde inte förstå var de tog vägen. Till slut började även pappas förråd att sina. Men vi tog dig på bar gärning när du kom upp från tvättstugan en gång. Nu visste vi var alla strumpor var 🙂
När du kom hem från Uddevalla, så släppte du din packning (plastkassen 🙂 ) i tamburen, gick in och käkade. Sen åkte du iväg till nån kompis. På söndagen plockade du upp kassen på väg till tåget. Så det var inte många minuter vi sågs… 🙂 Det där med energin, du vet.. 🙂

sus10_11
Såhär ser dina studentkort ut. Jag vet att fotografen hade lite problem med att fota dig. Du var ju inte tyst en sekund, så de flesta bilderna åkte i papperskorgen för att de inte gick att använda. Men ändå – det var så du! Så himla mycket livsglädje, att det räckte och blev över. Och då ska vi inte prata om din humor. Tycker folk att jag har humor och livsglädje, så är jag ändå inte i närheten av dig…Det var också detta år som du och jag var i Oslo och såg på David Bowie. Min favoritartist, och efter konserten så var du ju tvungen att erkänna – han var allt rätt bra. Fast det tog emot att säga det! 🙂

sus10_17
Du hade en helt annan självkänsla än jag har. Att vara i centrum var inga problem för dig – och att vara i framför kameran gillade du. Nu när jag börjat fota lite mer, så ser jag vilken grym närvaro du har i dina foton. Titta bara på denna bild.
När dina kompisar hörde att du var borta, så ska tydligen en av dom ha sagt: ”Men vem ska vi skratta åt nu då?”. Jag förstår vad han menar….Du var och är humor. Men vad man ofta glömmer bort är ditt civilkurage. Hur många gånger satt vi inte och pratade om kompisar som mådde dåligt, där du ville hjälpa. Det var inte alltid vi hade samma åsikt, och jag fick ”onda ögat” rätt som det var. Jag ville ju att du skulle skydda dig själv ibland, och inte bara hjälpa andra.

unnamed
Men jag undrar ändå om inte detta är min absoluta favoritbild på dig. Först och främst för att jag tycker den skildrar din personlighet. Nog för att du hade humor så att det räckte och blev över, men du hade även ett djup som inte många såg. Du var stark, men vi som kände dig såg även nåt annat. Känner att det blir svårt att skriva just nu, det är så mycket jag skulle vilja lägga till….
Denna bild var med till slutgallringen när pappa skulle göra tatueringen på dig. Hade jag fått bestämma hade det nog blivit denna.. 🙂

sus10
Den här bilden hade jag glömt, men hittade den när jag scannade in bilder. Det högg tag i hela mig, eftersom den är så mycket du. Titta bara på din blick – det är så jag kommer ihåg dig.
Hur många koppar te delade vi inte på denna plats. Du kunde med en blick läsa mig, och såg saker före jag såg dom själv. Du kände mig bättre än jag känner mig själv. Om du visste vad jag saknar det. Nån som tittar på mig och frågar ”hur är det?”. Eller någon som tittar på mig, och säger: ”Ska du gå ut sådär?”. Då var det bara att gå in igen, och så rättade du till det som var fel. Eller som när jag bytte gardiner,  och tyckte att jag fått till det bra. Då brukade du titta på mig, skaka på huvudet, och fixa till det som inte var ”korrekt”. Minns att du kallade dig ”Estetbögen”. Det stämde…. 🙂

sus10_12
Så himla glad jag är över denna bildsvit. Det var magi när vi tog dessa foton! Det var också ett tillfälle när din själ är fångad på bild. När man ser din humor och din livsglädje. Och dessa bilder är så himla mycket vår familj! Jag kommer ihåg när du, jag och pappa åkte genom Åmål med vår bil.  Vi brukade busa med dig då. Sätta på Östen med restens låt ”Hon kommer med solsken”, sedan hissade vi ner rutorna och höjde musiken i bott. Som du skämdes för oss då. Du låg halvvägs nere på golvet för att inte synas! 🙂 Och ändå såg man att du njöt. Det där vilda fnisset kom sig ju av att du tyckte att det vi gjorde var tokroligt. Eller när vi var ute och åkte och du sjöng Björn Rosenströms låt ”Mamma”. På dialekt. Underbart! Kommer du ihåg när du och jag hade varit ute, svängde in på vår gård. Vi hörde ”Joyful joyful” redan utanför huset? Pappa spelade låten så att rutorna skallrade! Vi tittade på varandra, skakade liiiite på huvudet, och log…Sedan lyssnade vi på den låten en hel helg. Det var så vi hade det!

Ibland tror jag inte att jag fattat vad som hänt. Att du verkligen är borta. Och att den dagen när jag fattar det på riktigt kommer jag att bli tokig. Det är en sådan avgrundsdjup smärta att man inte orkar ta in den till fullo för då kommer man att trilla över kanten. Denna sorg gör så in i helvete ont att man bara inte orkar släppa in den till fullo.
Känslan att jag låtsaslever tills vi träffas igen, den får jag ha livet ut. Men efter att ha varit känslomässigt döda ett helt år, så började jag och pappa sakta återvända till livet. Vi lovade varandra att inte bara överleva, utan faktiskt LEVA. Det är vi skyldiga dig, som var så otroligt levande. Vi har ett otroligt bra liv, och tar vara på varje dag.
Ibland kan jag faktiskt fundera på hur jag kan vara så lycklig, trots allt som har hänt. Jag har vant mig vid att leva den där döda känslan jag har i mitt hjärta. Den är en del av min vardag. Nu för tiden är du inte i mitt sinne 24 timmar om dygnet – och det är på ett sätt skönt. Själen får vila. Sorgen tar så mycket på krafterna, och man behöver ju energin för att orka leva.
Sorgen och saknaden har kopplat ett nytt grepp om mig sista tiden. På nåt sätt så tror jag kroppen vet att ”din dag” närmar sig. Jag märkte det redan vid jul, då hjärtat gjorde riktigt ont ett tag. Men då hade vi sådan tur att vi kunde åka till din kompis Elin en stund. Jag vet faktiskt inte vem som blev mest glad över att vi träffades – hon eller vi! Kändes så gott i hjärtat!

Jag har också svurit att jag aldrig ska röja din integritet. Om jag berättar något om dig, så ska det vara från min synvinkel. Aldrig någonsin från din sida. Dels för att jag vet att du var så noggrann med din integritet, men även för att dina kompisar ska känna att de kan lita på mig. Det kan de! Dina vänner skulle kunna få ett eget inlägg. Ett tag var de anledningen till att jag satte fötterna i golvet och fortsatte mitt liv. De är människor med så himla mycket hjärta. Som vid avskedet av dig i Uddevalla. Din vän som kom och frågade om det var okej att lägga lite choklad hos dig. ”Det var ju så vi gjorde när vi mådde dåligt, och nu är det Susannes tur att få.” Eller din kompis, som skulle komma och ta avsked av dig, och som hämtade servetter på Pressbyrån på vägen. Vad det stod på den? Det tror jag du vet. ”Idag är du stark”. Jag är övertygad om att du hade ett finger med där. Jag kommer också ihåg när vi kom hem efter att ha varit i Uddevalla och tagit vårt avsked av dig. Prästen stiger ur bilen, säger: ”Gud välsigne er”. Hade jag inte varit så förlamad av sorg hade jag rusat ut och bara vrålat högt. Välsignad? Jag kände mig inte ett dugg välsignad i den stunden. Men vi gjorde upp prästen och jag, och nu förstår jag hennes ord.
Cicci, en av din bästa vänner har jag kvar i mitt liv. Är så glad för det. Det kan gå lång tid emellan att vi hör av varandra, men vi vet också att vi bara är ett samtal bort.

Det tog lång tid innan jag började publicera bilder på dig. Jag ville ju inte göra dina vänner illa, var rädd att de skulle bli ledsna när de såg dig på bild. Så för att skydda dom, så behöll jag bilderna för mig själv. När jag startade min blogg, så lade jag in några kort på dig – och jag förstår nu att jag inte är ensam om att sakna dig. Man vill minnas dig!
Jag har också blivit så tagen när vi är vid din grav. Efter 10 år så är folk hos dig ofta. Man skriver hälsningar, tänder ljus och minns. Tänk om du bara hade förstått. Jag har fortfarande oerhört svårt att gå till din grav själv, det blir så påtagligt vad som hänt då.

Jag har kommit att älska den grå vardagen när allt bara lunkar på och inget händer. Den vardagslyckan tror jag inte man uppskattar förrän det är för sent. Att jag aldrig kommer att bli mormor har jag accepterat, det är bara så livet ser ut för mig. Det är flera som är i min sits.
Det jag kan leva utan är saker som händer på sociala medier. ”Kopiera och sätt in denna i din status om du älskar din dotter”. Det gör ont. Jag undrar hur folk skulle reagera om jag skulle sätta in det i min status. Jag älskar dig ju över allt annat, även om du inte är kvar på jorden. Det upphörde ju inte för att du försvann. (Jag kan riktigt höra dig nu. ”Gör det – gör det!” 🙂 Du skulle gjort det, det är jag helt övertygad om! ) När jag är i sällskap som berättar om sina barn, så säger jag oftast inget om dig. Det känns så fel, det känns ju som att jag förnekar dig. Samtidigt är jag så rädd att göra andra personer obekväma. Rätt eller fel av mig?

Är det nåt jag ångrar? Ja, det är att jag inte tog tillvara på nuet mera. Varför lät jag inte det vardagliga vara, och bara njöt av dig? Om jag skulle få göra om mitt liv, så skulle jag strunta i alla måsten – och bara krama om och älska! Det som jag bär med mig och som värmer mig så oerhört är att dina sista ord till mig var: ”Jag älskar dig mamma!” När sorgen har varit som värst, så har det varit underbart att ha dessa ord att vila på.

Älskar dig till månen och tillbaka lille kråka!

Mamma

(Bilderna i detta inlägg som inte tagits av familjen, har fotats av Tony Berg. Susanne älskade dessa fotostunder med Tony – han har också okejat att jag använder dom.)

34 thoughts on “#throwbackthursday

  1. Du skriver så otroligt bra Maria! Kände aldrig Susanne men när jag läste din text kom både tårar och leenden. Kram på dig Åsa

    1. Tusen tack Åsa! Blir så glad att du tar dig tid att både läsa och kommentera – så glad du gör mig! Kram!

  2. Hej !
    Mycket bra skrivet. Ibland så måste man få skriva av sig. Det har alltså gått tio år sedan vår chef på konstruktions avd. Volvo bussar Säffle, samlade oss för berätta vad som hänt Terje och hans familj. När något sånt här händer så är det svårt att förstå. Vad säger man. När säger man något. Terje berättade lite grann om vad som hände men inte riktigt omständigheterna kring vad som ledde fram till att det blev som det blev. Jag har 3 barn varav mellan dottern har det kämpigt just nu med sista året i gymnasiet. Det är upp och ner för henne och stundtals så har det varit jobbigt att höra henne berätta vad hon innerst inne känner. Då har jag tänkt på er och nästan varit på väg att kontakta Terje för att få höra hur ni började förstå hur jobbigt ens barn upplever och har det och vad ni gjorde för att stötta. Samtidigt så är det en fas i livet där man lämnar den trygga barndomen och skall ut i livet på egna ben. Jag tycker det beskrivs väldigt bra i Ted Gärdestads låt, ”Himlen är oskyldigt blå”.
    Som sagt, väldigt bra text och fina bilder.
    Med vänlig hälsning, Håkan Berg.
    PS Hälsa Terje

    1. Tack Håkan! Du gör mig så himla glad med dina ord. Har gått och värpt på inlägget ett tag. Skulle jag våga skriva? Skulle jag våga publicera? Jag har tagit så himla mycket hänsyn till de runtomkring – kanske för mycket ibland. Personalen på Volvo var fantastisk mot oss, även jag fick vara med när de kom på besök. Helt otroligt. Tonårstiden är så jobbig för vissa ungdomar, och förstår att tempot och mycket stress finns bland ungdomen, så förstår att din dotter kan tycka att det är jobbigt. Kan också vara svårt att sätta orden på vad som felar ibland också. Det kan också vara lite kluvet denna tonårstid, de är vuxna men ändå inte. Ja, livet är lite lätt. Men som du säger, Ted Gärdestad säger det otroligt bra!
      Stort tack för din fina ord – blir alldeles varm!
      Maria

  3. Maria! Du är en fantastisk berättare! Du har fått mig att känna, verkligen känna glädjen, sorgen, smärtan, längtan och KÄRLEKEN! Du är en god lyssnare, men även en duktig berättare! Det är stort att du orkade dela med dig av ditt livsöde! Längtar efter våra samtal som vi hade till och från Säffle! Kram till Terje och dig! <3

    1. Tusen tack Bettan! Blir så glad över dina ord, är ju alltid lite osäker när jag publicerar. Drar en lättnadens suck när folk tycker om det. Kärleken upphör ju liksom inte bara för att personen inte vandrar på jorden längre. Men känns jobbigt att inte få ”ta på” henne längre…Saknar också våra turer!
      Kram!

      1. Nej…kärleken upphör inte även om som i ditt fall din älskade dotter inte längre finns! Kärleken finns ju i våra hjärtan, den kan inget ta ifrån oss! Skulle verkligen viljat träffa Susanne! Förstår att hon var en glädjespridare! Och lika vacker som sin mor! Kramar bästa Maria

        1. Du är allt bra go’ du! Precis som du skriver så finns ju kärleken i våra hjärtan. Hon skulle ha gillat dig, det vet jag!
          Stor kram ?

  4. Underbaraste Maria <3
    Tårarna sprutar samtidigt som hjärtat både gråter och ler… Så otroligt mycket kärlek och glädje och så naket och vackert berättat!
    Susanne var väldigt lycklig som fick just dig och din underbara man som föräldrar <3

    1. Underbara Annica! Du som gör att jag vågar! Tusen tack för att du ger mig olika inputs på hur jag kan gå tillväga! Och stort tack för att du är du!
      Kram!

  5. Vilken underbart bra skriven blogg.
    Jag känner mig glad för din skull att du orkade skriva detta och att vi fått dela detta med er.
    Underbara kort. Tur att det finns foton.
    Du har aldrig funderat på att skriva en bok?
    Kram

    1. Tusen tack underbara Annelie! Jag var tvungen att få det ur systemet. Det är personer som pratat om bok med mig, men jag tror inte att jag har talangen. Men kanske skulle göra en till mig själv? 🙂
      Stor kram!

  6. Jag läste och berördes. Vilka härliga minnen ni har. Starkt, oerhört starkt att du skriver, sätter ord på dina känslor.
    Men, jag har sagt det förut, mormor upp i dagen!
    Må gott
    Kram Anette

    1. Tack härliga Anette! Så glad att du blir berörd! Ja, hon var och är mormor upp i dagen, på så himla många sätt! Jag har känt ett längre tag att jag behövde sätta ord på våra år. Både de tillsammans, och de utan varandra. Så glad att du kommenterat och känt!
      Stor kram!

  7. Tårar rinner…så vackert! Kommer ihåg när vi träffades i Åmål med våra nyfödda flickor; Susanne och Nanna. Vi var lika ovana med dom.

    1. Tack Anna-Carin! Detta är faktiskt nästan spooky – tänkte på detta bara häromdagen. Vi var ju så ovana, precis som du skriver!

  8. Tack för att du delar med dig av det svåra. Du är modig Maria. Jag skulle aldrig våga. Det är så igenkännande i många tankar du har. Man går ju och tror att man är ensam om att tänka/känna så.Svårt att prata om öppet, folk blir så illa berörda så jag undviker det för det mesta. Sen skäms jag, kan ju inte gå och mörka att jag har en son. Vi träffar dom igen, jag är helt säker. Kram Kerstin

    1. Tack Kerstin! Jag har ständigt den här kluvenheten om jag ska skriva eller inte. Fullständigt hatar när folk ser mig som ett ”offer”, eller om de tycker synd om mig. Offerkoftan passar otroligt dåligt på denna kärringen! ?
      Men kände ändå att jag ville skriva. Sorgen har varit värre sista tiden, utan att jag kan sätta fingret på varför. Eller ja, egentligen vet man ju. Jag har ju mist ett barn…
      Egentligen är det nog konstigt att man står upp…
      Så glad att du kommenterade. Tack!

      1. Det är nog just därför inte jag säger så mycket heller, offer grejjen passar inte mej heller. Men stolta mammor det kan vi väl få vara?? Å vad vore väl deras liv värt om vi inte lät dom få finnas ( nu talar den kloka Kerstin, den fega är tyst). Oerhört tacksam att du delar med dej, det lättar på trycket i mej att veta: det finns fler med samma tankar. Din sorg och kraft är så oändligt mycket större än min. Jag fick ju kraft ur mitt andra barn. Å hur kan vi skratta och roa oss? Jo just för att vi vet , livet är här och nu, det finns inget imorgon. Så vi skrattar oss väl vidare på livets promenad eller vad säger du?Vad är alternativet?

        1. Åh gode tid! Om du vore här nu så skulle jag krama dig sönder och samman! ? Meningen om stolta mammor ger mig gåshud! Har aldrig tänkt på det så förut – men självklart ska vi vara det! För min del tror jag att jag tagit ett löjligt stort ansvar för att andra människor inte ska bli illa berörda. Hur löjligt är inte det? Och jag gillar det den kloka Kerstin säger! 🙂 Håller med att livet är här och nu – jag lever där. Det är enda ” fördelen” med detta. Man lär sig det på ett ögonblick. Är så glad att jag är en så jäkla positiv person – det har varit en ”lifesaver” ??? Nästa gång jag ser dig får du nog kanske till och med en liiiiten kram ?

  9. Så underbart vackert du skriver Maria❤️ Du och Terje är så starka med varandra och verkar verkligen ta till vara livet även om ni har haft och säkert har tuffa stunder i livet! Hon är så vacker Susanne som man minns henne? Stor kram från oss Helena o Matz

    1. Åh tack Helena! Jag brukar inte tycka om att ”berätta” om detta, är rädd för att ses som ett offer (och det är det värsta jag vet ?) Men behövde få ur mig detta. Terje är guld för mig, och tror faktiskt att jag är detsamma för honom ?. Vi har växt ihop, och njuter av varandra och nuet! Det är där man måste vara. Stor kram till er bägge!

  10. Oj, sån kärlek! Jag har läst texten flera gånger och blir lika tagen varje gång.
    Många kramar från Mats

    1. Tusen tack snälla du! Blir så himla glad över din kommentar eftersom det alltid känns lite pirrigt att trycka på ”publiceraknappen”.
      Frun Olsen skickar stor kram tillbaks!

  11. Maria tack för att vi fått läsa om din/er svåra/stora /saknad av din/er älskade dotter. Mina tårar? bara vällde ut gick inte att stoppa. Läst berättelsen flera gånger tårarna ? kommer varje gång. Finns inga ord för vad jag känner med er. Många kramar till er båda.? Sänder tankar o kramar till er. ? Kram från din tidigare arbetskamrat ❤❤❤.

    1. Tusen tack för dina ord Siw! Uppskattas så mycket! Jag önskar inte min värsta ovän att mista ett barn, det är nog det värsta som kan hända. Men vi har plockat ihop livet igen, och har det bra. Fast jag skulle byta ut det livet på en sekund till att få henne tillbaka. Stort tack!
      Maria

  12. Maria. Så oerhört tungt att läsa, men också fantastiskt vackert. Din beskrivning av ert liv tillsammans är så kärleksfull, respektfull och fin… Har egentligen inget vettigt att skriva annat än tack för att du berättar och berör. Du kan vara helt säker på att du genom att dela med dig, får en och annan att ”låta det vardagliga vara” lite mer, och njuta av de man har den stora glädjen av att ha runt sig i livet. All styrka till dig!

    1. Tack Caroline. Det är fantastiskt att få beröra, och även att hon efter så lång tid berör. Jag väljer glädjen hela tiden, jag är skyldig livet det. Och blir väldigt väldigt glad över din kommentar! Tack!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.