Bilden som jag lägger in idag, är en av mina absoluta favoritbilder. Dels för att jag älskade föremålet på bilden, dels för att bilden fångade hennes personlighet på pricken!
För några år sedan hade vi ett självporträttsrace på Fotosidan. Lite kul, eftersom det triggade och fick igång mig lite. Avskyr att vara framför kameran, känner mig inte naturlig. Har inte den där karisman som behövs och som gör att ett kort blir bra.
Samtidigt gillar jag ju att flytta mina gränser. Om något är jobbigt, ser jag till att utmana det – klarar jag av utmaningen är det ju bara kul liksom!
Alltså, så var det riggat hemma i vårt gamla kök. Kameran på stativ, frun placerad på en stol med fjärrutlösaren i handen. Sedan var det bara att smattra på och försöka variera sig…lite.. 🙂
Men vad händer? En gosig svart katt hoppar upp på köksbordet. Tittar sig förundrat omkring. Vad är det som smattrar så??? Måste gå och kika! Så det gjorde hon – gick närmare och närmare kameran. Allt medan jag satt och tryckte på fjärren som en besatt! Vid min gud, måtte hon fastna på bild precis som jag hoppades på!
Och det gjorde hon!
Får jag presentera Alice Olsen! Svart bestämd kattfröken som var oerhört svårfotad på grund av att hon var…just det…svart i pälsen. Blundade hon, kunde kameran inte ställa skärpan. Men bästa kortet fixade hon själv! 🙂
Det som är så charmigt med detta foto är att det fångar hennes personlighet på pricken. Nyfiken, tuff och oerhört vacker förstås!
Miss you honey!