För några år sedan var jag sjuk, och låg en tid på sjukhus i Göteborg. På mitt bord hade jag då ett kort på Susanne som gav mig en go´känsla. Som fick mig att känna att jag inte längtade hem fullt så mycket. En bild som är helt underbar i sin glädje, en bild som bara är vacker.
Visst är kortet helt underbart?
Jag ser såväl hur lika vi är, Susanne. Både i blicken, i glädjen över livet, och rastlösheten som präglat oss. Det där med att sitta still länge är liksom inte vår pryl… 🙂
Att bara ta in livet är som är nu, och njuta av vad man kan göra av dagen är nåt för oss. Kanske ha lite för många bollar i luften samtidigt, har väl funnits nåt tillfälle när man inte orkat fånga upp alla bollar – men herrejösses så kul man haft under tiden. Men finns det nåt bättre än att vara nyfiken på livet? Jag har svårt att hitta nåt som slår det…!
Så fin och så lik sin mor.
Tack Ann-Britt! Ja, vi var faktiskt väldigt lika. På alla sätt!
Sååå fina inuti och utanpå<3
Tusen tack Anette! Det suger vi åt oss… 🙂 Stor kram!