I mitten på december månad blev jag tillfrågad av Svenska kyrkan om jag (eller Terje) ville hålla talet på Nyårsafton i Åmåls kyrka. När jag fick frågan blev jag alldeles ställd. Hålla tal? Jag? Nåja, frågan ställdes faktiskt på fullt allvar. Fick betänketid,  bestämde mig för att tacka ja, eftersom jag gillar att testa mina gränser. Frågan hade då tyvärr gått vidare till nästa person, så…jaja. Men när jag hade fått tänka några minuter till beslöt jag mig att ”hålla talet” i bloggform. Man ville att talet skulle vara mellan 5-10 minuter långt, men var lugna – blir inga 10 minuter här, då somnar ni… 🙂

Vad har jag att tillföra världen (eller i alla fall Åmåls kyrka) då? Vad är Maria? Varför fick jag (vi) över huvud taget frågan? Jag vet faktiskt inte, men misstänker att det kanske handlar om att vi har överlevt ”trots allt”. Och jo, vi överlevde, ”trots allt” – men det har kostat på! Det finns blåmärken som inte syns, men de är bara mina. Jag har inga behov av att visa världen mina ärr, alla förstår säkert att de finns ändå. Faktum är att jag tror att det är viktigare att visa att man kan gå vidare ur de djupaste av kriser. Man får göra det på sitt eget sätt, på det sätt som fungerar. För mig har det varit otroligt viktigt att behålla integriteten hos den älskade person som inte längre finns kvar hos oss. Det har till och med varit livsnödvändigt att göra det. En annan anledning är att jag avskyr navelskådande på ett sätt som lämnar ut. Ingen lätt balansgång alltså…

Jag läste nyligen boken om Zlatan. Han är en person som jag tycker har varit en skitstövel, en liten diva…! Hur svårt kan det vara att ställa upp på en intervju, och bete sig som folk? Nu, efter att ha läst boken, har jag sällat mig till Zlatans beundrarskara! Det som jag först och främst kommer att ta med mig från boken är helt andra saker än fotbollen. Hur mycket din uppväxt faktiskt betyder och påverkar dig – långt upp i livet! Och hur viktigt det är att inte tappa bort sig själv, utan att behålla essensen av det som faktiskt är DU. Och framför allt att träna hårt… 😀

Så för att hålla mitt tal hade det inte fungerat att stå och vara andäktig över att jag skulle hålla talet i kyrkan. Nix, då hade jag tappat bort mig själv! Det måste vara ett tal med ”glimten i ögat”, för jag tror det är så jag uppfattas. En glad positiv tjej som nästan alltid har ett leende på läpparna, och gillar att slänga käft. För det är ju JAG. Eller?
Jo, för det mesta är jag sådan. Som väl är är jag mänsklig, och skrattar inte jämnt – gudskelov! Men jag är av den fasta övertygelsen att man är skyldig livet att försöka. Det finns faktiskt alltid någon som har det värre än jag har det. En sliten klyscha, men icke desto mindre sann. Livet blir så himla mycket enklare, om man försöker att tackla det som om allt är möjligt.

2006 ville jag dö. Vi hade mist vårt enda barn, och det kändes som om livet rann ur mig för varenda andetag jag försökte att ta. Jag ville dö, jag levde med en som ville dö, men vi lovade varandra att andas för varandras skull. Skulle jag känna såhär livet ut….? Efter några månader hände det som jag inte trodde. Jag upptäckte att det fanns en liten gnista av ”liv” kvar i mig. En liten, liten gnista….som växte och växte. Men känsla av förväntan och pirr inför ”själva livet” då? Det tog faktiskt lite längre tid att få tillbaka den känslan. Men den kom tillbaka, och nu kan jag till och med känna en lust över livet! Jag är förbanne mig skyldig livet att ”leva” det! Livet är en gåva och jag väljer att se det så. Man har faktiskt ett val, vet ni…man har det!
Året 2006 var ett speciellt år på många sätt. Det förändrade ju hela vårt liv, eller – det förändrade mig för resten av mitt liv. Så är det faktiskt! Vi levde inte som två personer, vi levde som en person – länge…flera år. Tills jag i år kände att jag hade tappat bort mig själv fullständigt! Vart var Maria? Ja, inte i Åmål i alla fall – möjligen synlig på nåt kort nånstans, men som person var hon borta. Och det är anledningen till att jag tänkte tacka ja till kyrkans förfrågan. Jag har ju hittat Maria igen, essensen av Maria, personen som hade blivit fullständigt genomskinlig. Jag var skyldig mig själv att markera att jag var tillbaka. Och vad bättre plats att göra det på än i kyrkan? Samtidigt behövde jag göra ett mentalt avslut på 2013, året då Maria faktiskt hittade hem igen! Att sen välja att göra det inför publik kanske inte var mitt smartaste val någonsin, men det var nödvändigt. (Jäkla Zlatan…! :-)) Jag har en bit att vandra innan jag är tillbaka till den personen jag var innan allt hände. Tror faktiskt inte att jag kommer att nå dit igen, alltför mycket har hänt i mitt liv. Saker som gjort mig till den jag är idag.

Det är där hårda träningen kommer in, för det kommer att krävas mycket träning för att jag inte ska bli genomskinlig igen. Kokongen där man inte syns och inte finns är bedrägligt skön….
Min tid på barrikaderna är över, men jag får nog ändå försöka ta ett kliv framåt. Försöka att hitta mig själv igen, och att kunna stå upp för den jag är. En person som faktiskt är rätt ok, jag menar, har man överlevt att vara nere i helvetet och ta sig upp igen, måste man ha gjort något rätt, eller hur?
Så vad tycker jag då?
Jag hatar julen. Det är 24 timmar av tortyr, eftersom min familj inte är komplett längre. Men var lugn, jag kan hantera det, och le och vara som vanligt…
Jag kan inte säga att hon är död, det fungerar inte. Att något så vackert är dött, det är otänkbart – så hon har bara försvunnit.
Jag funderar ibland på om jag verkligen haft ett barn, jag kommer ju inte längre ihåg hur hon luktade eller lät. Har jag bara drömt att jag var en mamma?
Jag oroas inte av att träffa på människor i sorg, jag har ju redan varit med om det värsta som kan hända….
Jag längtar tills vi får träffas igen! Då kommer hon först att få ”onda ögat” av mig för att vi blev lämnade kvar, men sedan kommer jag aldrig att släppa henne – aldrig! Tills dess kommer jag att ta hand om och krama Terje!

…..men….

Jag kan bli sådär löjligt lycklig av musik, jag sjunger jättebra i bilen!
Jag älskar att vara på konsert och riktigt släppa loss!
Jag fullkomligen älskar storbandsjazz!
Jag är skitdålig på att ta konflikter, och stå för vem jag är – men hallå….det var 2013 det… 🙂
Jag avskyr att vara i centrum, men tycks hela tiden hamna där ändå…
Jag älskar att fotografera träd, det ger mig massor med energi!
Jag är så oändligt tacksam över att hennes kompisar fortfarande håller kvar taget om oss! Dom ersätter inte henne, men dom visar att livet faktiskt fortsätter!

Det här med att uppväxten präglar en hela livet då? I Zlatans fall så var det så att där grälade de så flisorna rök, men jag är en ganska timid person, det blir inget av den varan.
Däremot sade min mamma alltid: ” Det finns inget som heter ”det går inte”, allt går om man försöker” – så….här är jag –  MARIA, som hittade tillbaka till sig själv efter år av sorg, som överlevde sjukdomar som inte alla klarar av, och akta er nu är hon på gång…!
SÅ – HÄR – ÄR – JAG!

img_7380

Det här var mitt försök till nyårstal. Om jag får frågan igen, kanske jag tackar ja – en gång till!

Jag önskar alla ett GOTT NYTT ÅR – för det ska ni ha klart för er, jag tänker ha ett himla gott 2014!

Allt gott till er!

Maria

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.