Ja, så sade den käre Edmund Hillary och jag håller med. Det är aldrig nyttigt att titta tillbaka för att gräma sig. Det är bättre att kika framåt.

Fast. Att summera året – det är något som hör till, eller hur?

Jag har i år valt ett annat sätt att summera året än tidigare år. På mina tidigare årsinlägg har jag tagit månad för månad, men 2022 har varit så händelserikt att det faktiskt inte funkar. Min hjärna har sysselsatts med detta inlägg ett tag, men till slut så kom jag på vilken variant som funkade bäst. Så nu kör vi!

Konserterna

Bryan Adams, Greenday, Miss Li, Deep Purple, Tribute to ELO, Tribute to Queen, Diggiloo. Vilka konserter vi varit med om. Inte en enda av dom har varit dålig. Tvärtom. Man har lämnat konserten alldeles hög på energi. Vem som var bäst? Tveklöst Greenday. Det är enda gången jag velat stå på plattan och bara hoppa och dansa. Herregud vilket ös det var! Tack vare sångaren Billie Joe Armstrong var det inte en död minut. Kommer jag att se dom nästa gång de kommer till Sverige? Svar JA! Och då står jag på plattan! Och jag kommer inte att vara still en sekund!
De andra konserterna? Det var jämnt skägg där kan jag säga – men alltså – Deep Purple. Tar av mig hatten!

Min gamla-nya kamera
Köpte en Fujikamera 2019, och vi har blängt på varandra i två år. Jag har lätt för teknik, men här låste det sig fullständigt. Tills påsken 2022, då jag tack vare en vän fick en spark där bak 🙂


Numera kommer vi otroligt gott överens. Sedan har den funktioner som kanske är lite onödiga – men SÅ roliga. Works for me 🙂 🙂

Min nya-nya kamera
Jag gillar teknik. Jag gillar teknik. Jag gillar teknik. Och prylar. Och kameror. Så när Canon släppte sin spegellösa kamera R 7 så slog jag till (Jag vet att jag är lyckligt lottad som kan göra det… 🙂 ) Älsker´n! Ja, alltså både Terje, men även kameran. Den är bra på så många sätt, till exempel när ljusförhållandena är lite sämre som på bilden nedan.
Sedan gick hösten. Kameran åkte av nån outgrundlig anledning i golvet och objektivet gick sönder. De som känner mig vet att jag är nära sammanbrottets gräns vid sådana tillfällen. Så även här 🙂 Fast nu är kameran lagad och hemma igen. Och då mår kärringen bra 🙂

Fotografi åt andra
jag totalvägrar att fotografera bröllop 🙂 Brukar protestera de första fem minutrarna någon frågar – men det slutar med att jag ger med mig, och säger att ”skyll er själva”. Typ.

I juni i år fotograferade vi fina Elin och Niclas bröllop. Jag var bekymrad för att denna fotograferingen skulle bli för känslomässig för mig då Elin var en av Susannes bästa vänner. Men det funkade kanon. Av en ren tur hade jag följt serien ”Bröllopsfotograferna” på SVT några veckor innan. Den gjorde att jag faktiskt behöll bilder som jag skulle ha ratat förut. Detta bröllop? Det näst sista jag fotograferar – och det menar ja. Igen 🙂

Annars har det blivit en hel del konsertfoto. Älsker´t!

Johanna Zander i Tribute to ELO. Tycker jättemycket om denna bild.


Lisa och Fredrik i Lisa Lystam Family Band

Förutom Tribute to Queen och Tribute to ELO har vi även fotat för Åmåls bluesfest. Att vara i ”diket” gör att man fått så himla mycket lärdomar om konsertfoto. Jag tror att jag med rätta kan säga att jag är trygg med det. Det kan jag verkligen inte säga om bröllops- och porträttfoto 🙂

Reunion med Tilt
Senast vi träffades allihop var 2016 – och 2023 firar vi 10 år som fotogrupp. Det måste firas!


Dessa människor är helt underbara! MEN…försök fota dom ni. De har en koncentrationsnivå på minus 500 grader. Här gäller det att vara snabb…! Som Mimmi sade idag. Ingen vill fotas, men ändå ställer man upp – men orkar inte hålla koncentrationen uppe mer än några sekunder. Love you guys!

Upplevelser
De flesta som känner oss säger att vi upplever så mycket – inget kunde vara mer sant. Under denna rubrik skulle jag kunna fylla på med hur många foton som helst. Funkar ju inte 🙂

Därför blir det ett axplock…

Semestern i släktstugan på Värmlandsnäs. Skulle bli 3 dagar, blev en vecka. Hämtade massor av kraft under dessa dagar.

Semestern i Rjukan – känna historiens vingslag i den vackra norska naturen…

Det finns inget som slår Norge! Jag behöver åka tillbaka hit – känner mig inte färdig alls med detta ställe.

Sedan har vi trippen till Hemsedal i somras, vistelsen i Landskrona och Falkenberg. Resan till Stockholm, till Karlstad, och min överraskning vid Terjes pension. Men drar gränsen här. Julen i Hemsedal med de bästa av vänner? Den förtjänar ett eget inlägg  🙂

Min hälsa – och ohälsa
Det går inte att göra ett inlägg här utan att nämna min hälsa. Efter min blodförgiftning för tre år sedan har hälsan krånglat lite. Jag har kämpat som en liten iller för att få hjälp, men icke. Efter tre år kom jag ner till Carlanderska och efter fem minuter har jag en diagnos. Så skönt att bli tagen på allvar. Jag har turen att ha fina vänner runt mig – utan dessa hade jag inte orkat.

Carlanderska i Göteborg har sett till att jag fått mitt liv tillbaka. Tack! (Kom in där tack vare att regionvården inte kan uppfylla vårdgarantin. I mitt fall blev det ren och skär jackpot.)


Sedan slog jag i oktober ett slag för donationsregistret, som i mitt fall såg till att jag fick en ny hornhinna. Kompetenta människor gjorde mitt liv i ett slag lättare. Samtidigt är jag så tacksam för den kvinna i 71-års åldern som donerade sin hornhinna till mig. Nu ser jag ju riktigt bra igen.

Under 7 månader åkte jag 20 resor till Göteborg. Cirka 700 mil. Skulle jag göra om det? Varje dag i veckan. Jag träffade ju underbara läkare, fick hjälp – och framför allt någon som lyssnade på mig med respekt för det jag hade att säga. Då är det inga problem att göra det.

Ja, vad var då 2022? Underbart, skitjobbigt, ledset och underbart fnittrigt. Precis som livet ska vara och är. Det är ju när man upplever hela spektrat som man faktiskt kan njuta lite extra av de där goa´dagarna. Helt klart är att jag inte skulle klarat detta utan Terje och de människor jag har omkring mig. De sista åren har jag behövt dessa mer än någonsin.

2022 var också året då jag tog ett beslut, ändrade mig, tog ett nytt beslut och ändrade mig igen. Ingen idé att planera hörrni´. Livet tar sina egna vändningar ändå 🙂

2023 vad händer då? Ja, det vet jag ju inte men…Vi ska se på Björn Skifs i februari med härliga vänner.
I juni ska vi även bocka av en Springsteenkonsert. Alltså, jag är inte förtjust i hans musik, men måste se vad alla pratar om 🙂

Sedan kommer det att hända massor med saker – men som väl är vet man inte om det. Än. Men en sak är säker. #she left the old story behind her and stepped into a new once upon a time

(# Källa: Storycoachens instagram)

2 reaktioner på “Life is a bit like mountaineering – never look down”

  1. Ja ja ja (extra mycket på sista meningen)! 😍👏 Fantastiskt inlägg, dina tankar kring det tuffa, det roliga och det vackra, och dina foton under året, tack för inspiration du underbara människa. ❤️

    1. Men du! Tack snälla! Jag går ju den eviga kampen med hur mycket jag ska dela med mig av. Och tar bort, tar bort och tar bort 😁 Att få vara inspiration till dig är något jag verkligen blir stolt över. Tack 🥰

Lämna ett svar till mariaAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.