Närmare än du tror – Lina

Den första bok jag läste var Bröderna Lejonhjärta. Jag skulle snart fylla fem år och hade precis lärt mig att foga ihop krumelurerna som kallas bokstäver till något begripligt. Jag älskade sagor, berättelser och historier och vid läggdags kunde min mamma sucka och säga att ”är det inte dags att du lär dig läsa själv snart?” Inte menat som någon egentlig uppmaning, utan mer som ett trött rop på hjälp. Barnet ville aldrig bara höra en saga eller två, hon fick aldrig nog. Och den trötta modern sa något i förbifarten som högg fast hos barnet.

Så jag lärde mig läsa. Genom enträget tittande på Fem myror är fler än fyra elefanter, genom att rita bokstäver och genom att kika på vad min storebror läste och hur han verkade göra.

Men tillbaka till Bröderna Lejonhjärta. Den första bok jag läste på alldeles egen hand var knappast vad min mamma hade tänkt sig när hon slängde ur sig det där om att jag borde lära mig läsa själv. Men Bröderna Lejonhjärta lärde mig några av de viktigaste sakerna jag burit med mig i livet:

1. Det finns goda människor som kommer hjälpa dig när du minst förtjänar det.
2. Det finns alldeles för ofta en ”Guldtuppen” som visar sig vara en opålitlig jävel, men du kan inte gå runt och vara misstänksam mot folk hela tiden för det.
3. Det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man inte människa utan bara en liten lort.

Jag vågar nästan ingenting. Jag är rädd för det mesta och tycker att nästan alla nya saker känns farliga. Jag bär med mig en rädsla att inte bli omtyckt, att misslyckas och att inte vara bra nog. Men så kan man ju inte gå runt och leva sitt liv. Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man bara en liten lort.

Jag har förstås läst allt annat Astrid Lindgren skrivit också, inte bara Bröderna Lejonhjärta, och det där med att våga och att utsätta sig för det farliga och obekanta är återkommande teman. Pippi lever själv och försöker få tillvaron att gå ihop i den mån den nu kan för ett ensamt barn som har en kappsäck full med guldpengar, Mio drömmer sig bort och Ronja gör rätt i att akta sig för att trilla i älven först när hon står vid älven. För om man inte chansar, om man inte vågar, om man inte provar, hur ska man då någonsin få veta vad man klarar av och hur farliga saker egentligen är?

De bästa saker jag har gjort i livet har varit när jag satsat på det där jag egentligen inte vågade. Att söka till en gymnasieskola där jag inte kände en enda annan elev för det stora och läskiga i att ägna mig åt en dröm, att åka till en ö jag aldrig varit på för att stanna en hel sommar och läsa en kurs, att lära mig stå framför hundratals människor och föreläsa, att starta företag utan att riktigt ha en aning om vad jag gav mig in på, att ge upp företaget när jag insåg att jag var klar med det, att börja med en kontaktsport på rullskridskor och att bli Friskisinstruktör. Till exempel. Inte så vansinnigt stora saker sett i efterhand, men saker jag tyckte kändes smått omöjliga eller svåra eller skrämmande när jag hade valet framför mig. Och som gett mig oerhört mycket. Tänk om jag inte hade vågat? Så mycket jag hade gått miste om.

Så nu är det din tur. Nu vill jag att du blundar. Blunda och låt dina drömmar dansa framför dig. Ser du? Ser du något du skulle vilja göra? Något du drömmer om och hoppas på, men som du brukar vispa bort ur tanken? Något du inte vågar?

Hugg tag i det nu. Och håll fast.

Prova.

Jag lovar dig att du inte kommer ångra det.

Foto: Lina Öinert