Nyligen var Annika Strandhäll, vår förra socialförsäkringsminister, gäst hos Skavlan. Hon berättade om sin sambos självmord, och vad det hade gjort med familjen. Jag var helt oberörd. På något sätt var hon politiker ut i fingerspetsarna även fast hon avgått, och fast hon är mitt i sitt sorgearbete. När hon berättade om självmordet och vad som hänt familjen, så sade hon ordet stigmatisering ett oändligt antal gånger. Vet ni vad ordet stigmatisering betyder? Brännmärkt. Intervjun hade gjort mycket större intryck på mig om hon plockat av sig sin politiska roll, och istället visat ”personen” Annika. Man blir inte mer bekväm i allt som rör självmord om man fortsätter att använda svåra ord.

Varför inte använda ordet ”tabu”? Då blir det med ens mer begripligt för alla. Du har då också större chans att nå fram till människors hjärtan. Ari Behns föräldrar var gäster hos Skavlan några veckor tidigare, och de gjorde ett helt annat intryck på mig. De berättade på ett personligt sätt om vilken härlig människa Ari var, om hans problem och hur stor sorgen var hos dom bägge. Man kunde ”ta” på sorgen, kärleken och värmen de kände inför sin son. Och de nämnde aldrig någonsin ordet stigmatisering. De var öppna om hur de själva mådde och vad all kärlek de mött hade betytt. Något som fastnade lite extra hos mig var att de berättade att de hade olika ”rytm” i sin sorg. Om det är något jag kan hålla med om så är det just det. Att kunna bli hjälpt av sin partner när man håller på att gå under av sorg är något som är värt mer än livet själv – och då gör man givetvis samma sak för sin partner.

Man önskar genom intervjuerna i Skavlan att det äntligen händer något med hur man bemöter psykisk ohälsa, och konsekvenserna av det – men personligen hoppas jag att man skickar fram Ari Behns föräldrar för att föra talan – de kan få saker att hända. De berör och de gör det på ett sätt som slår an.

 

 

 

Vi har alltid varit öppna med vad som hände oss. Det var vi från första minuten. Susanne tog sitt liv, och det är lika ofattbart nu som det var 2006 när det hände. Nästan 1600 personer tog sitt liv 2018, av dessa var 492 kvinnor. Resten var män. I åldersspannet 15-29 år har siffrorna ökat konstant de senaste åren. Och för att vara ärlig, så är det ju en så ”onödig” död – eller hur? Man önskar att det kunde göras mer för att människor ska få slippa denna sten av sorg, som faktiskt kan förgöra dig.


När ni läser detta inlägg har jag precis tatuerat in hennes namnteckning på min vrist. Jag är så himla stolt över att vara hennes mamma, så att ha fått denna tatuering på plats känns bara som bomull i mitt hjärta.

Var rädd om din medmänniska.

Foton: Tony Berg, Ulrika Bäckström

10 thoughts on “Hur många gånger kan man säga stigmatisering – och vet någon ens vad ordet betyder?

  1. När jag läste dina sista rader, så tårades mina ögon. För det är så viktigt att ta vara på varann, imorgon kan allt vara annorlunda.
    Vi har ju pratat om Susanne, och förstår att när du inte längre har henne kvar i livet utan bara i ditt hjärta och minnen. Så måste hennes namnteckning värma mjukt i ditt hjärta. Så fint, så starkt.
    Du min vän, du har en styrka som jag blev hjälpt av i min sorg, när Rune blev sjuk.
    Vi har inte setts på ett bra tag, men du finns i mina tankar och för alltid i mitt❤
    Love You 💞

    1. Åh! Min rondellBettan! Ingen är som du. Du har en förmåga att säga saker vid sitt rätta namn, och det är det inte många som klarar av att göra. Ändå är du dig själv, hela vägen ut. Så den där hjälpen jag gav, den har gått åt bägge håll ska du veta. En sådan person som dig tappar man aldrig. Stor kram!

  2. Du är uttrycket ”Less is more” personifierat! Inga krusiduller – rent, rakt, ärligt och naket. Du går raka vägen in i mitt hjärta – igen. Tack finaste Maria för att du skriver som du gör och för att du är den du är ❤️

    1. Tack! Just det här med att man ska vara så politiskt korrekt gör att man ibland tappar fart och mening i det man säger och gör. Jag tror att det är bäst för alla att kalla saker vid sitt rätta namn, det hjälper alla i slutändan. Och tack för vad du skrev. Stor kram till dig!

  3. Hej Maria
    Så svårt att skriva här, fått börja om ett par gånger.
    Tåras rejält när jag läser din fina text.
    Fortfarande ofattbart att Susanne inte är kvar.
    Så fantastisk tjej hon var.
    Massor med kärlek till er ❤️
    Saknad och inte glömd.
    Och vilken fin tatuering det blir.

    Många kramar DJ

    1. Tack fina du! Ja, hon var ”one of a kind”, men det är ju det ens barn är. Jag känner precis som dig efter alla år, det är fortfarande lika ofattbart att hon är borta. Jag tror aldrig att man kan ta in det. Är så oerhört glad över dig och alla hennes fina vänner som finns kvar i olika former. Det värmer så himla mycket ♥️ Stor kram till dig!

Lämna ett svar till livetjustnu Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.