Vilket märkligt år detta varit. Jag tror inte jag någonsin har upplevt ett sådant år med så höga toppar, och så enormt djupa dalar. Detta inlägg brukar ta lite tid att göra (även fast jag älskar att göra det), men i år har jag fasat lite för att skriva det. Hur mycket ska jag öppna upp och berätta, hur ska jag lägga upp själva inlägget. Svaret är förstås – jag måste göra inlägget som den person jag är. Öppen, glad, ledsen. Hela spektrat. Hela mig. Vill ni ha en tillrättalagd text fylld av klyschor och citat, då får ni kika på andra bloggar 🙂 🙂

Detta är först och främst en fotoblogg, så fokus kommer förstås att ligga på mitt intresse – men i år har jag beslutat mig för att avsluta inlägget med lite personliga funderingar.

Vi går ju in i ett nytt årtionde nu, och jag har sett många som gör en tillbakablick på åren som gått. Jag kollade snabbt igenom de olika bloggar som jag vistats på genom åren. Mycket kul har jag varit med om.. 🙂


Jag var med i bloggen Femmes in Focus, med en samling fotointresserade tjejer. Var fjortonde dag fotograferade vi och redovisade olika teman. Det skedde på måndagar. Vi höll resultaten hemliga inte bara för läsarna, utan även för varandra. Kanonroligt. Detta främjade kreativiteten på ett sätt som har hjälpt mig många gånger.Man lärde sig liksom ”tänka brett”. Bilden längst upp till vänster är från ”tema sex” som vi hade vid ett tillfälle. Jag hade med denna bild på en fotoutställning som vår fotogrupp gjorde. En farbror gick fram till denna bild, och tittade även på bilden bredvid (en växelspak med sex växlar 🙂 ). Han fnös, skakade på huvudet – och sade ”snusk” och gick därifrån 🙂 🙂 🙂
(Övriga bilder här är från temat ” min favoritbok”, som i mitt fall är ”Ängeln på sjunde trappsteget”, samt ”Old School”)


Mimmi i sin blonda peruk, som har varit på många äventyr i vår fotokrets. Här var hon hygglig nog att ställa upp när jag skulle göra en högskoleuppgift. Bilden gick ut på att man skulle ”kopiera” en befintlig high-fashionbild, och sedan göra en likadan. Typ.. 🙂 Ett selfierace gjorde att jag hängde på mig en ljusslinga. Ser otroligt sur ut, men så är förstås inte fallet. Bilden från Laxarby kyrkogård får illustrera nyårstalet som jag var tillfrågad om att hålla i Åmåls kyrka, men som av olika anledningar inte blev av. Istället gjorde jag ett blogginlägg som fick höga läsarsiffror. Jag tror fortfarande det är mitt mest lästa inlägg. Under några dagar låg jag i någon slags Sverigetopp avseende antalet ”klick”. Helt skruvat. Och så våra vänner som bad oss fotografera deras bröllop, i sann Hellströmanda. Att dom vågade 🙂


Och jag glömmer aldrig den där decembermånaden när jag praktiskt taget inte gick ur köket, utan bara fotograferade makrobilder. Och njöt varenda minut. Ja, otroligt mycket är det som har hänt.

Vill ni ha en trevlig läsning kan ni alltid skrolla igenom dessa bloggar med bara kvinnliga deltagare, det är mycket rolig läsning där. I en hobby där män dominerar med sitt tekniksnack och sin pryldominans (inte alla, jag vet 🙂 ) tyckte jag faktiskt att vi gjorde avtryck där ett tag. We did good, tjejer!

Femmes in focus
Zoombies

Men det var då det, här kommer årets inlägg från mig….

Januari

Det var kallt i Januari, vi hade lite snö – och jag fotade Tess i Säffle för vår tidning Baretta Magazine. Goaste Tess, om du visste hur mycket du gör för mig som person. Du får fram en busig tjej hos mig som jag inte visste bodde därinne 🙂 Med dig släpper jag ju lös, samtidigt kan vi ha de där riktigt härliga samtalen 🙂

Terje och jag tog en otroligt kall och frusen promenad denna månad. Vi hade tänkt oss att gå en riktig långtur, men vindarna från Vänern gjorde att vi avstod från att gå runt hela Åmål….

Vi har de senaste åren sprungit Winterrun på Liseberg. Backen till och från nöjesparken är vidrig från vilket håll man än kommer. Jag lovar.
I år hann vi av olika anledningar inte ner till Göteborg. Vad vi gjorde? Anordnade en egen Winterrun i Åmål förstås! Detta mina vänner, är världens bästa människor!

Vilken fullträff detta blev! Vi sprang Hanebol – Berga – Hanebol. Det blev en mil, och jag var ordentligt slut när vi var framme. Men vi gjorde det! Och vi kommer att göra om det 2020! 🙂 Kvällen tillbringades hos mig och Terje och vi hade gjort om vår lägenhet till ”Hotell Dorsia”. Fint ska det vara 🙂

Februari
Denna månad är trixig, eftersom den inleds med dagen Susanne försvann bort från oss. Vi försöker därför alltid hålla oss sysselsatta den 2 februari. Det blir bäst så.

I år hade vi underbara vänner som tog med oss till Tjurpannan på kusten. Jag hade inte varit där förut, men det blir inte sista gången, det kan jag lova. Det här sällskapet ser väldigt ostyrigt ut, och det är dom. På ett alldeles fantastiskt sätt!  Och fikat smakade underbart gott!

Februari var annars en månad när vi var ute och fotograferade en hel del. En del gånger med kaffetermosen, andra gånger med bara kameran som sällskap…

Mars
Om vi fotade mycket i februari, var det inget mot vad vi gjorde i mars månad. Det verkar som att kameran var med varje gång vi gick utanför dörren. En av de sakerna jag gillar mest med vårt liv, är de där turerna vi ”bara gör”. Bara tar bilen och åker, vi vet sällan var vi hamnar. Bilderna blir oftast rätt bra, och jag har blivit rätt okej på att veta var grusvägarna går i vårt landskap 🙂


Den här skakisen som togs i Elgåfossen i Norge tycker jag så otroligt mycket om. Bilden togs dagarna efter att jag blivit utskriven från NÄL efter min blodförgiftning. Det var lite skakigt där ett tag, men svensk sjukvård tar hand om människan på ett fint sätt. ”Dementa Doris”, min rumskamrat, blev omedvetet en ”stämningshöjare” på NÄL, men inte riktigt som ni tror. Två personer förhöjde mitt liv med flera hundra procent med sina sms där och då 🙂 🙂 🙂
Jag tror att denna bild har en symboliskt viktig betydelse för mig på grund av hur jag mådde då. Rätt bra efter omständigheterna faktiskt 🙂 Jag var ju en av dom som hade tur.


Eller bilden som togs genom bilrutan när vi skulle köpa nya löparklockor. Detta foto blev nästan ”årets bild”. Mmm…I like it!


Eller varför inte bilder från Tollebol? Mars var en fotomånad!

Det var också denna månad min kropp började bråka på riktigt. På Valborg skulle jag följa med Terje ner till Göteborg – men det blev inget med det. Då var jag riktigt, riktigt besviken….

April
Vi jobbade lite med Baretta Magazine denna månad ser jag, vilket innebar att vi gjorde en Värmlandstripp, och givetvis fikades det efter vägen. Man är ju tvungen att testa ställena man föreslår, eller hur? Vi tog också en tur till Ekenäs, där jag fick ta min allra första drönarbild. Så kul!

Fast månaden inleddes med Åmåls födelsedag, och utställning med bilderna vi tog under stadens 375-årsfirande. På Kulturhuset fick jag se min favoritbild från förra året uppförstorad och uppsatt på en vägg.


Giller´n… 🙂 Och så jäkla glad att jag lyckades fånga ”bilden”. Och Ola förstås 🙂


Snyggt drönarpar!


Och här är den.. 🙂 Min första drönarbild. Finns förbättringspotential, men är bara så nöjd att jag kunde ta den!

Det var också under denna utflykt som Terje fick en glimrande idé. Att vi skulle ta 10 bilder med alla objektiv som ligger i fotoryggan. Det är nog faktiskt den roligaste fototuren vi gjort i år. Jag tvingades ta bilder  och tänka ”outside the box” samtidigt, och använda objektiv som jag inte är bekväm med. Det är alltid otroligt nyttigt, och gjorde att jag upptäckte gamla objektiv på nytt. Pannkaksobjektivet – we are a ”match made in heaven!” 🙂

Det var under denna månad som jag förstod att min födelsedagspresent till Terje, en resa till Prag, inte skulle bli av på grund av det rådande hälsoläget. Vad det blev? En helt annan present, som visade sig bli en fullträff! Det blir bra när man får tänka till lite 🙂


Och Holgaobjektivet förstås….evig favorit! Du och jag Terje <3

2019 var också året då mina skakisar ”satt som en smäck”! Jäklars, vad bra de bilderna bilderna blev i år! De gav mig så mycket kraft!


Tjoff! Dessa bilder är jag…..

Vår löpargrupp Lillebjörn testade att springa mellan Säffle och Åmål som genrep till Göteborgsvarvet. Och jag och Annki – vi tjuvstartade vi 🙂


Tack Annki för att du drog mig från Värmland till Dalsland…. 🙂

Maj
Operation två av lillfingret inställd, andra besök på NÄL som har med min hälsa att göra, Göteborgsvarvet och bröllopsdag. Det var en intensiv, men otroligt rolig månad. Vi hann däremot med några riktigt goa´fototurer runtomkring i Dalsland. Det är så jag laddar batterierna, tro mig.


Är man inne på Slottsskogsvallen, har sprungit en halvmara och dessutom hjälpt Ung Cancer. Då är man nöjd. Springer man två minuter över sitt personliga rekord är blir man också nöjd. Väldigt nöjd faktiskt 🙂

Juni
Min favoritfotograf heter Anna Clarén. Jag har läst några högskolekurser där hon varit lärare, och även haft turen att träffa henne i samband med Åmåls fotofest. Hennes bilder träffar mig rakt i hjärtat. De innehåller så mycket känsla att man nästan inte kan värja sig. (Här har ni länk till Annas hemsida med underbara bilder) När jag fick se att hon hade en kurs på folkhögskolan Biskops-Arnö utanför Stockholm var valet inte svårt. Jag skulle bara gå den. Att ta det beslutet var något av det bästa jag gjort. Det har faktiskt förändrat mitt fotande i grunden.

Foto från en härlig junikväll. Här fotades det från åtta på morgonen, till tio på kvällen. I fyra dagar. Man var duktigt mör efteråt. På insidan hände det massor, mycket på grund av våra fotouppgifter. Och jag har fått vänner för livet. Matsalen på kursgården blev vårt samlingsställe. Där samlades vi och käkade, spånade idéer och uppgifter, och det kan väl hända att det gled ner någon öl. Fast det viktigaste, vi knöt band för livet. Det kommer också att dröja innan jag glömmer Annas uppmaning till oss. ”Mörka neeer, mörka neeer”. Jag ler varje gång jag tänker på Anna och våra vinjetteringar 🙂
Det känns faktiskt som att jag har ett liv före och efter Biskops-Arnö.

Det var också denna månad jag fotade Kristina för ”Ansikte mot ansikte”. Just personporträtten har fått stå tillbaka i år. Jag har inte haft inspiration, så de har helt enkelt fått vänta. Däremot tror jag att jag har en idé vad det gäller personporträtt för nästa år. Känner du dig manad att ta ett porträtt hör av dig…


Kristina ställde upp på mina idéer. Tack!

Juli
Detta blev en av årets mest intensiva månader. Varför? Årets upplaga av Åmåls bluesfest var förstås en anledning. Den dokumenterade vi för Baretta Magazine. Vi har varit i fotodiket några år på Åmåls bluesfest nu. Det ger en trygghet. De första gångerna fotade man som en tok på precis allt som rörde sig. Idag vågar man avvakta litegrann och vänta in ”bilden”. Det märks på kvalitén….!


Alabama Lovesnakes levererade – som alltid!

När blueshelgen var över gick jag på semester, och då var det dags att planera vår ”baluns”. Vilken då? Mitt och Terjes 60-årskalas förstås. Förutom lite ”grus i maskineriet” i form av feber för min del, så blev det en helgjuten dag. Vi åkte ut dagen innan, roddade lite och bara njöt faktiskt…


Fan, vad bra vi är Terje!


Vi firade våra dagar gemensamt. Jag var tveksam till att fira min dag under en lång tid, men kände också att det kanske var min tur att stiga in i ”rampljuset” och stå där ett tag. Det var en underbar kväll, och beslutet av fira dagen var helt rätt. Den blev precis som jag ville. Underbara människor, härligt ”häng” och de människor vi har runt om oss fick samlas och träffas under goa´former. Dagen blev en fullträff!
Med det sagt, fira födelsedagar är inte min pryl, och kommer inte att fira den på ett tag 🙂 Jag gillar det inte.

Terjes present från mig var en hemlig resa. Han skulle stå ”packad och klar” på sin födelsedag för en hemlig tripp. Min älskade make har vid ett flertal tillfällen sagt att ”inget smakar som den första ölen”, så varför inte ge honom ”den första ölen” i tre dagar? Den tänkta resan var ursprungligen en tredagarstripp, men blev till slut hela 6 dagar. Underbart! Vi åkte och besökte ölbryggerier i Göteborg, Malmö och Köpenhamn och vi fick smaka så otroligt mycket god öl – och lära sig lite om den på kuppen. En tripp som gav mig precis lika mycket som Terje.


Här är Terje i Göteborg när han fått sin present och där några goa´vänner uppenbarade sig. En överraskning för honom. Jag som inte kan dra en lögn, hade faktiskt orkat hålla hemligheter från Terje i flera månader. Resan krävde en hel del planering, men det var värt varenda minut, då han var sååå tacksam för den. Den blev helt enkelt en monumental fullträff.


Landskrona. Min egen favoritbild från min favoritstad på jorden….


Som kronan på verket blev det en ”detour” runt kusten på vägen hem. Där träffade vi Chech och hans husse och matte. 3 dagar blev som sagt 6 dagars semestertripp, och det var en njutning hela vägen. När man får stanna och köpa nya trosor för att kläderna tagit slut, då har det varit en bra resa 🙂

Augusti


Vårt födelsedagskalas gjorde att jag kunde göra en investering i en ny liten kameradarling. En Fujifilm. Den ger mersmak – tro mig 🙂 Denna bild är från en tripp runt Vänern, och ett stopp i Lidköping i slutet av vår semester. Dessvärre var timingen urusel. Vi kom till Lidköping när man firade något som heter ”Hjulafton”. Hela stan var på benen, och det ösregnade. Inte kul….Men bra bilder blev det 🙂

Senare under månaden fick vi fick en bonuskväll med vänner i Mellerud med omnejd. En vanlig sketen lördagskväll, som blev en lördagskväll med ”snits” 🙂


Det var kallt i vattnet, och somliga hade våndor 🙂 Vi som stod på land hade mer problem med flygmyror. De slapp Terje 🙂 De hann förresten att gå i idé innan han doppade sig 🙂

September
Ett par kvällsturer till Mjölkudden denna månad gav en bra känsla åt dagen. Det behövs inte så mycket för att man ska må bra. Och om man haft ett jäkla helvetesår så uppskattar man det lilla. Tro mig. Det var under denna tid nya symptom började dyka upp, och jag förstod att de hängde ihop med vad som hänt under året. Men mådde bra, det gjorde jag inte….
Ett ”nygammalt” släktbesök från Skåne  i slutet av månaden fick insidan att kännas varm och uppskatta både det lilla och stora i livet. Har man inte kvar så många släktingar i livet, blir de man har otroligt viktiga. Tack för besöket Kent och Diana!


Jag lekte med lilla nya kameran – och fick till några godingar som jag gillade. Livet behöver inte vara så himla komplicerat faktiskt…


Vid Mjölkudden i Edsleskog händer något positivt med min kreativitet. Jag ”går igång” här. Även om jag inte alltid levererar bilder som är bra, får jag alltid inspiration – och det är nästan viktigast. Här har Terje hamnat i mitt centrum 🙂


I mitten av september åkte vi till Ljusfestivalen i Smögen. Jag inledde kvällen med en hamburgare och avslutade den med 40 graders feber. Det gör att jag dessvärre inte så många bilder därifrån. Denna ljusfest kan däremot varmt rekommenderas. De tar ljusinstallationer till en helt annan och ny proffsig nivå! Har ni möjlighet så åk hit 2020, det är värt det!

Oktober


Jag hade sett fram emot att under hösten åka ut i ett värmande solljus och fotografera glödande träd. Det blev inte så mycket av detta under oktober månad. Det regnade, blåste och var ett allmänt skitväder. Fast det går att fotografera träd från bilar också, som ni ser.. 🙂


Alla som bor i Sverige vet ju hur mycket det regnade under hösten. Det gjorde att vattenflödet vid Tollebols kvarn stundvis var riktigt mäktigt. Vi gjorde några besök där, som var härliga. Att stå och fotografera vid det öronbedövande dånet känns riktigt, riktigt maffigt!

Jag har otroligt dålig erfarenhet av överraskningar. Min pappas rätt plötsliga död när jag var 14 år, och sättet man ”misskötte” det på. Mitt eget plötsliga cancerbesked på åttiotalet, och dagen 2006 när Susanne försvann. Överraskningar som ställt mitt liv på ända.  Jag avskyr att bli överraskad. Avskyr det. Avskyr det. Risken är därför överhängande att jag ”snedtänder”…..


När Terje hade tapetserat vår bil med dessa lappar förstår säkert alla hur det kunnat gå. (Och vilka energier han hade att kämpa mot 🙂 🙂 🙂 )

Och så blev det helt fantastisk! Jag fick en alldeles underbar födelsedagshelg på Vann Spa. Ljuvlig mat, god dryck, massage och presenter. Och en förbaskat go´karl som förstår precis vad jag behöver. Han känner mig bättre än jag känner mig själv, och har det största hjärtat. Och han orkade vänta ut mig när jag fick ”överraskningspanik”….
Terje, jag är inte värdig dig…. <3

På lördagsförmiddagen skulle vi ut och träna lite löpning. Jag har ju fått ett behov att röra mig, så jag var inte nödbedd. Och vad väntar mig där?


De bästa! Thomas, Annki, Mikael, Monica, Mikael, Terje och Lena. Ur djupet av mitt hjärta – tack för att ni gjorde min födelsedag precis som jag ville ha den! Kommer aldrig att glömma den, och att jag fick dela den med er! You rock and I love you <3!

November


Denna månad skulle en styck Marcus lämnas av i Hemsedal. Samma dag som vi skulle åka till Norge, var jag inbokad på en konferens i Göteborg. Det blev många mil för rumpen den dagen 🙂 Var det värt det? Alla dagar i veckan…! En helg att hämta kraft, bara få fota som en tok – som jag saknat det under hösten.
Tack Annki, Mikael och Marcus för att vi fick följa med och för att vi fick se alla speciella ställen!
Det var också under denna tripp som min fisheye fick se dagens ljus igen. Ni ser resultatet ovan – jag förstår att Terje gillar objektivet!

December


Det var faktiskt lite sol under december. Någon timme här och där. Vi hann iväg till Säffle en av dessa gånger. Där tog jag denna darling. Speglingar i vatten kan få mig fullständigt hypnotiserad – och fångar man dessutom lite ringar på vattnet, så blir det en ”slam-dunk” 🙂

Det var mitt år i bilder – men hur har det varit på insidan? Jag har sammanfattat året i lite funderingar….

 

”När du ger dig ut på en resa, be inte om råd från någon som aldrig lämnat hemmet.”


Det började egentligen förra året. Kroppen började spöka. Alla som känner mig vet hur sunt jag lever. Träning och hälsosam mat är viktigt för mig. Läkarna stod till en början lite rådvilla inför det som hände. I mars i år blev läget mer akut, och jag hamnade på NÄL med blodförgiftning. Alla kan säkert räkna ut att jag inte mådde så bra. Jag har de bästa runt mig och läkarna har därefter undersökt varje millimeter på denna kropp, och vi vet nu anledningen till varför jag drabbas. Jag kan vägen till NÄL i sömnen, tro mig. Jag hade millimetrarna på min sida när det gäller blodförgiftningen, streptokockerna är ett par lömska jävlar som ställer till det. Jag hade tur. Däremot har jag på grund av detta fått en följdsjukdom som jag faktiskt inte tycker att jag är värd. Kämpa Maria!

Samtidigt som att jag började bli sämre inträffade emellertid ett annat ”fenomen”. Jag fick till mig att jag levde för stressigt, borde ta det lugnt, borde vara sjukskriven. Specialisterna på NÄL hade full koll på mig och lite till, så det kändes lite tråkigt att höra.

Om ni visste hur mycket det tär på krafter av att stå och förklara varför jag tar de beslut jag tar, varför jag väljer de vägar jag gör. Krafter som jag i år inte har haft. När någon går igenom en tuff tid så är det bättre om man promenerar bredvid. Ge inga råd, ge inga förslag – om de inte ber om det. Var närvarande. Jag hade gillat om man istället hade klappat om mig och sagt ”vilken jäkla kämpe du är Maria”! ”Att du orkar”. Läkarna och syrrorna på Infektionsmottagningen litar ju på att jag reder upp situationen…

Jag är en kämpe. Det är sättet jag fungerar på. Om jag lägger mig ner på en soffa försvinner den ”kämpen” som jag så väl behöver. Det beror också vilken personlighet man vill göda. ”Den sjuka” eller tjejen ni ser som står med medaljen från Göteborgsvarvet runt halsen, den genomförde jag två månader efter sjukdomen. Allt enligt läkarens inrådan. ”Det är bara för dig, Maria!” För mig är det ingen tvekan. Jag vet precis vilken tjej som ger mig energi. Och det är den friska. Hon som gillar att vara igång och njuta av endorfinerna.

Så om ni har någon i er närhet som har lite otur (för det så jag ser det),  fortsätt att vara engagerad och bekymrad  – men strössla inte med råd förrän de ber om det. I stormens öga är man liksom sysselsatt med lite annat.

Jag har till stor del medvetet lagt locket på med vad som hänt mig, det är precis så jag vill ha det. Jag har bara haft lite oflyt en tid, men är på väg tillbaka. Och då gör jag det på mitt sätt. Med läkarna i ryggen. Och berättar när jag är redo.

(Fast vill ni veta en sak, läkarna på infektionsmottagningen står och applåderar min löpträning! Det är den som gjort att jag tillfrisknat snabbare än andra. Varför? Min grundkondition var så bra!)

Så – håll tummarna för Göteborgsvarvet 2020!

”Live for the moments you can´t put into words…..”

I juni åkte jag iväg på en kurs med Anna Clarén och dessa härliga människor. Det var nästan fem dagar av hårt fotomässigt arbete, utmaningar, svåra uppgifter och  en känslomässig berg- och dalbana. Och det är det bästa jag gjort. Att få igång min kreativitet på ett sätt som känns tillfredställande för mig är ljuvligt. Jag tycker mycket om att se bilder som berör, och att då få lära sig hur man fotograferar dessa var mäktigt. Och att sedan få andras tankar på mina bilder var häftigt.

De här människorna skrapade på min yta, och fick se en Maria som inte många sett. Jag är er evigt tacksamma för det. Er tillåtande attityd, er respekt, er närvaro och era tankar var guld för mig. Jag växte så mycket.

En del av tiden på denna kurs gick åt att arbeta med ett projekt man har. I mitt fall måste jag snart ta ett beslut om jag ska göra boken om Susanne och tiden efter att hon försvann från oss. Annas tips är att man döper projektet till ett ”mellannamn” under tiden man funderar. Just nu heter boken ”Do or die”, och det handlar om jag ska göra boken eller inte. Den behövs. Jag hade behövt den i en tid av avgrundsdjup sorg. Att få läsa om hur kropp och själ reagerar när livet är i ett totalt kaos. När man inte vet om det är natt eller dag, när en enda minut känns som en timme, när man inte känner hunger, och när man på allvar tror att kroppen ska stänga av och att man kommer att dö. Den boken hade jag behövt i min hand. Men är det jag som ska skriva den?


Boken kommer att behöva ha lugna och harmoniska bilder, eftersom innehållet i den kommer att vara riktigt jobbigt att läsa. Hela boken handlar ju om min resa i sorgen, och för att man ska förstå och få hjälp behöver jag vara helt ärligt om hur det det var för mig. Under denna kurs landade jag i vilken typ av bilder jag ska ha med. Jag är dig evigt tacksam Anna, för att du gav mig knuffen jag behövde.

Och ifall ni undrar, jag har klartecken från ”högsta nivå” på projektet. Det hände mycket på denna kursgård som inte kan förklaras….

”I´m not getting old – I´m just becoming classic!”

Terjes födelsedagsresa 🙂 🙂 🙂
Jag blir lycklig bara jag tänker tillbaka på dessa dagar. Vilken jäkla fullträff det blev. Det var resan som bara blev bra från början till slut. Ändå innehöll att den allt tekniskt strul som man bara kunde tänka sig. Jag har kapslat in dessa dagar i mitt sinne och njuter av bilderna ofta.


Vi fick en introduktion till husvagnslivet genom dessa vänner. Jag som har ett behov av ensamhet, njöt faktiskt i fulla drag av det intensiva och täta husvagnslivet. Det var skitkul! Ska vi inte köpa en husvagn ändå Terje? 🙂


Malmö – vi älskade dig. Det var bara lite struligt att komma fram. Bilbrand på vägen (inte vår bil), husvagnspunka, missad buss, försenat tåg. Men vi hittade dig. Här fanns min favoritöl. Och kolla grabbarna på bilden – ”Öl recommenderas icke för dem som äro däste, pussige, fete och skörbjuggsfulle”. Han kan vår egen poet Linné, för det var så han som beskrev ölen 🙂


Bonusen när vi kom ut från Malmö Brewery. Annki går numera under namnet Blixten. Ingen hann med att se Therese Sjögran utom hon. Blev bara en perfekt avslutning på en fulländad kväll. Att komma ut lite glad i hatten, och att få träffa en fotbollsidol, som dessutom tar sig tid att stå och snacka med oss en stund. Det var stort.


Trippen till Köpenhamn där Ölklassikern avslutades. Jag föll för stan och måste tillbaka. Annki? Annki? Annki?

Ändå har jag inte berättat om servitören på Malmö Brewing som vände på hela kuttingen för oss när vi ramlade in jättetrötta efter den dag med mycket strul. Badet i Göteborg på kvällen, och den härliga promenaden dit. Warpigs bryggeri i Köpenhamn, och hela vistelsen i denna underbara stad. Den fantastiska solnedgången på campingen i Björkäng. Det var också på denna camping som Günther föddes. Han är jättesnygg och heter Terje i andranamn 🙂 Vår träningsrunda, som slutade med balansgång med både skrik och tjut 🙂  Stoppet hos goda vänner i Grebbestad på vägen hem. Där blev vi bortskämda med förbaskat gott sällskap, och god mat. Och presenter. Tro mig. Dessa 6 dagar kan jag göra om precis när som helst. Känslan från denna resa kommer troligen att vara med mig livet ut. Ibland är livet bara så enkelt.

”Jag är en Heders-Sara(h)!”

En liten gest på jobbet som betydde allt….


….kom i form av denna lapp. Otroligt uppskattat, otroligt fnittrigt. Otroligt värdefull vänskap 🙂 Jag blev så in i hjärtat glad av gesten som kom i samband med den här post-itlappen. Det finns vissa människor som bara letar sig in under huden, dit inte många når. Post-itbruden är en av dom. Kommer att bära med mig denna lapp tills dess att jag går i pension 🙂 Jag har några Saror runt mig, och de puffar mig på ett alldeles grymt sätt. När jag håller på att fega ur, så får jag knuffar av dessa tjejer. ”Ingen kommer ihåg en fegis” ju 🙂 I november blev jag dessutom en ”Heders-Sara(h) och ingen är stoltare än jag 🙂

”Okey monday – let’s do this!”


Måndagarna är den bästa dagen i veckan. Då tränar ”Lillebjörnsgänget” på Hanebol i Åmål. Vi började under hösten, och det har blivit ett härligt andningshål. Det ska bli kul att se hur mycket det gör för slutresultatet på Göteborgsvarvet 2020. Alla deltar efter egen förmåga, och det är guld. Sedan är det ostyrigt, men det kanske syns? 🙂 🙂 🙂
I dagsläget är Göteborgsvarvet 2020 dessvärre inställd för min del, men det kan ändra sig. Vi får se hur livet ser ut när vi närmar oss maj nästa år.

 

Jag önskar alla ett Gott Nytt År! Tack för att ni läser och kommenterar. 2020 kommer att tillbringas på massor med konserter. 10 CC, Bryan Adams, GES, Greenday och Keith Urban. När jag tänker efter går det säkert att trycka in någon mer. Jag älskar ju musik, och den känslan blir inte mindre – tvärtom.
Tack och stor kram från mig!

Själv tänker jag välkomna det nya året med glädje – kom igen nu 2020 – nu kommer jag och skallar dig!

Bilder förutom mina egna: Terje, Mikael Berg, Annki Bohm och Tony Berg

6 reaktioner på “Livet går inte som textad repris!”

  1. Tack Maria!
    Du är en underbar spegling av livet självt – inte bara ditt utan även mitt och andras! Du lyckas fånga så många nyanser – både på bredden och på djupet – i både bilder och text!
    Det är en sann fröjd att få läsa det du delar med dig av – och jag hoppas innerligt att det blir en bok med dig som författare.
    Stor varm kram från en som inspireras stort av dig ❤️❤️❤️

    1. Tack själv ❤ Detta år har varit en utmaning, och all kraft har gått ut till att stå upp. Resten får jag ta hand om sedan ? Det är ju såhär livet är. Ups-and downs, och man får försöka att navigera så gott det går. Decemberbilden är faktiskt rätt bra…tycker till och med jag ? Kram!

  2. Vilket härligt inlägg❤ ler samt får tårar i ögonen! (Terje kan förklara det där med tårarna?) Sköna människa sluta aldrig skriva…2020 here we come! KRAM.

    1. Tack ❤ Tårarna finns allt här också, fast hade jag släppt fram dom i år hade jag inte kunna sluta gråta. Så jobbigt har det varit. Sedan får jag ju ta hand om ”bölaren” ? Jag ser fram emot 2020, stämplade ut från 2019 för två månader sedan…❤ Stor kram!

  3. Dina texter och bilder är så bra?Du kan konsten att fånga känslorna och de är många på ett år. Det var inte du som tog bilden jag fullständigt bröt ihop av skratt till en fredagkväll men du bjöd på motivet. Du visste det inte men jäklar vad rätt den kom?
    2020 here we come?

    1. Åh, tack ♥️ Tycker nästan det är ”sanerande” att göra dessa inlägg. Man får liksom chansen att uppleva det på nytt. Och då kan man ju välja russinen ur kakan, på något sätt ❤ Om du uppskattar bilden, ska du bara veta hur mycket jag uppskattade samtalet som följde på det…Och ja, 2020 – kommer att omfamnas!

Lämna ett svar till HelenAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.