Jag har alldeles nyligen gått en kurs på en folkhögskola som heter Biskops-Arnö. De är specialiserade på film och fotografi – och rätt erkända för detta också. Kursen jag gick hette ”Visuell gestaltning”. Det innebär egentligen att man ska försöka få fram känslorna i bilden man tar. Det är den formen av fotografi jag saknat i många år och gillar jättemycket! Under de senaste åren har jag ju dokumenterat, dokumenterat och dokumenterat. Det är jättekul det också, men jag får stänga av den där ”fototarmen” i mig som egentligen skriker efter uppmärksamhet.
Kursens innehåll var rätt svårt som alla säkert kan förstå, hur fotograferar du frihet till exempel? Det var en av uppgifterna vi fick, och det var nog den lättaste av dom. Fast det är ju det här som är kul! Jag gillar när jag får gräva lite längre ner i psyket och själen för att nå resultat. I loved it! Men det var svårt, och vi var trötta eftersom vi i princip var igång med foto och bildbehandling från 07.30-22.00. Våra middagar var rätt beskedliga, eftersom man i skallen var inne i sin uppgift, och där var det bikupa minsann! 🙂 Vi blev en tajt grupp som jag tror kommer att ha kontakt under en lång tid – energierna och stämningen mellan oss var riktigt härlig.
Att kursledaren hette Anna Clarén gjorde inte saken sämre. Hon har en bildanalysblick som är en som en laserstråle, och ser det som är en blind fläck för dig själv – och säger det till dig. Sedan puffar hon dig framåt i processen precis när du behöver det.
Och det var där den kom. Bilden som gjorde att det blev ett embryo till något nytt – eller egentligen knuffen och vetskapen till hur jag skulle genomföra ett projekt som blivit liggandes. Ni som läst mig förut vet vad jag skriver om. Att det blev just en blomma som löste ut detta blev också en högoddsare kan jag känna. Inte det motivet jag förknippas med precis. Jag har klartecken att köra igång från ”högsta ort”, ni får tolka det precis hur ni vill, annars kan jag berätta 🙂
I övrigt har jag både bild- och skrivkramp, så blir det lite längre mellan inläggen på denna blogg så vet ni. Egentligen är det faktiskt snarare det att jag nog vågar lita på magkänslan, och bilderna kan nog komma att se lite annorlunda ut. Jag tror att jag nu mera kommer att våga gå på magkänsla….
Spännande är det!
Saknar både er och bloggen, det här är ju min ventil och lilla dagbok. Fast jag finns därute, och letar efter det genuina i mig 🙂