Mina vänner har gått bort

När jag var 4 år så försvann min allra bästa vän. Han var ett gosedjur och var en liten hund som hette Uddevalla. Han var med mig överallt och det var så
mycket kärlek som det kan bli mellan ett barn och ett kramdjur. Det var en större kille på gården som tog Uddevalla ifrån mig och kastade upp honom på ett tak som var över ingången till hyreshuset i Nässjö där vi bodde. Jag var helt bedrövad och kunde sedan från köksfönster, se hur han låg där, ensam och alldeles övergiven. Det gick inte heller att få ner honom från det där jäkla taket. Jag stod ofta där i fönstret och tyckte så synd om Uddevalla som fick ligga där utomhus, alldeles själv på taket. Fick en ny hund lite senare men det var inte riktigt samma sak längre. Hittade den hemma hos mina föräldrar 25 år senare och en del av en äggkartong satt fastsydd på hans huvud. Kanske fungerade det som skydd mot större killar?

När jag föddes fick jag ett konstigt förnamn som inte har varit lätt att dras med. Stig-Uno döptes jag till, taget efter ett sommarbarn som fanns på gården i Vireda, Småland där min mamma växte upp. När jag var 5 flyttade vi till Växjö. När jag började i skolan skämdes jag och blev irriterad när lärarna sa mitt namn, ville inte förknippa mig själv med det namnet. Jag var en lovande fotbollsspelare i Växjö BK och spelade i juniorlag, B-lag och A-lag samtidigt. Målet i unga år var att bli proffs. Gjorde många mål i tonåren men det var kluvna känslor att se mitt namn i tidningen efter matcherna. Ville ju att folk skulle se att jag var bra men ändå inte på grund av mitt namn.

I A-laget var det en äldre kille som älskade att mobba mig för mitt namn och alla andra skrattade åt honom när han gjorde narr av mitt namn. Han hade utsett mig till sin hackkyckling. Man är inte stor när ett helt omklädningsrum med äldre killar skrattar. Konstigt nog så var det ingen i laget som stod upp för mig, inte ens ledarna gjorde det. Jag vågade heller aldrig presentera mig för tjejer under tonåren, var ju rädd
att de skulle börja skratta och jag höll mig undan istället.

När jag var 23 så flyttade jag till Göteborg, fick där två nya roliga och nära vänner. Vi umgicks nästan jämt. De blev som en del av min familj och var som mina två bröder. Under en kort period så gick båda tragiskt bort. Lasse hamnade i koma och vaknade aldrig upp igen efter en konstig skidolycka i Alperna. Kommer ihåg när han packade in i skidorna i bilen och sa, – jag har egentligen inte tid att åka men han levde alltid i stunden. Fredrik tog tyvärr sitt liv. Min pappa gick även han bort under samma period och det blev en jobbig tid i mitt liv.

Mina förluster av Uddevalla, Lasse och Fredrik har påverkat mig så mycket att jag har haft svårt för att skaffa nya vänner igen. Bara på grund av att jag är rädd för att förlora dem. Fick aldrig säga adjö till någon av dem och det har också påverkat mig. Har insett att jag alltid lämnar utan att säga hej då i alla möjliga sammanhang. Många har säkert tyckt att jag är en ohyfsad och underlig man som beter mig så. Men jag gillar helt enkelt inte att säga adjö.
Träffade min fru Petra under en mediumutbildning i England för cirka 4 år sedan. Det var faktiskt jag som tog steget, gick stolt fram till henne och presenterade mig. Och tänka sig, Petra bara log när hon såg mig. Har aldrig berättat om mobbningen för någon förrän nu när jag skriver detta. Träffade mammas sommarbarn Stig-Uno i Göteborg senare livet och han hatade sitt namn lika mycket som mig. Vi heter båda Stig nuförtiden. De sista åren har jag mått bättre än någonsin och ser ljust på livet. Min fru är numera min bästa vän och hon accepterar mig för den jag är. Har nog tittat mer inåt än utåt i mitt liv och har lärt mig massor om mig själv. Vi bär alla på en historia som skapar jobbiga mönster och formar oss till dem vi är. Det tar tid att hela vissa av dem.

Lasse, Fredrik och Pappa hälsar nuförtiden på mig väldigt ofta. Det är en fördel man har som medium. De guidar mig, kommer med råd och hjälper
mig genom livet. Uddevalla däremot lyser med sin frånvaro.”

5 reaktioner på “Närmare än du tror – Stig”

  1. Vilken vacker historia, såväl ledsam som fin. Det gäller ju någonstans att omfamna erfarenheterna i livet och se dem som en utbildning i att bli den man är ämnad att bli…..tänker jag…

  2. Tänk om alla bara var snälla mot varandra så mycket lättare livet skulle vara… Härligt att höra att du tycker livet känns ljust! Må gott och ta hand om dig och dina kära. Hoppas vi syns nån gång och hälsa Fredrik nästa gång ni hörs!

  3. Fint berättat! Min bror och pappa dog för ett litet tag sedan. Har dem med mig i tankarna. Jag kallade dig Stigge när vi var tonåringar ioch när du jobbade på Carlessons skivaffär, underbart ställe! Vi var ju bra på att hitta på smeknamn på den tiden. Hoppas det var ok för dig.
    Kram Christina

  4. Såå fint skrivet Stickan! Tänkvärt att vi alla har våra bördor.. Nu känner vi ju inte varann direkt, jobbrelation, köpt fina fototavlor, plus att du så fint lånade ut din lägenhet till min son Mattias för ca 15 år sen. Alla har vi våra inre tankar och känslor, jag har alltid sett dej som en riktig charmör.. Långt ifrån att va blyg! Såå glad att förstå du har mött din bästa vänoch partner❣ Det har min Mattias oxå!!?. Lev väl å ta hand om er❣ kram från Lena (ex Co)

Lämna ett svar till Catharina W-CardosoAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.