”Fru Olsen: Kan inte du skriva ett ”närmareinlägg” till min blogg?
Jag: Absolut!
Fru Olsen: Vi kör det efter din födelsedag eftersom du ska använda bilderna då.
Jag: Det blir prima!

Nu sitter jag här, precis trettio år fyllda och funderar på vad man ska dela med sig av. Jag märker då att jag nog haft många äventyr, både bra och dåliga, att fylla en hel bok. Den skulle kanske behöva ett par sidor med bilder, men den skulle bli full.

Jag har svårt att veta vad jag ska dela med mig av. Inte för att jag har svårt att dela med mig. Inte ens av sådant som är jobbigt och privat, jag tänker mer på vad som är värt att säga, vad som kan påverka och hjälpa.

Vi gör helt enkelt som en saga och börjar från början. Det börjar i norra Dalsland, där jag är född och uppväxt, men också känt att jag aldrig passat in. Jag antar att det var det som fick mig att gå på gymnasiet i Karlstad, men inte ens där hörde jag hemma. Så hösten efter studenten, full av hopp och äventyrslystnad flyttade jag utomlands första gången. Jag hamnade som au pair i Luxembourg, och det var inte en positiv upplevelse.

Nästa äventyr gick till London och det är nog det bästa jag gjort i hela mitt liv, att flytta dit. Jag jobbade för minimilön i en skoaffär. Åt nudlar, fryst potatismos och vad än mina rumskamrater fick med hem från sina jobb för att få pengarna att räcka. Det var hektiskt, slitigt och som en bal på slottet, alldeles underbart. Så fort man fick tid och framför allt pengar över tog man tåget till Paris och roade sig. Men det hände också mycket tråkigt.

Jag bodde långt ifrån min familj och hade en del riktigt dåliga förhållanden. Jag jobbade extra som modell och fick ofta hoppa över mat för att hålla mig i rätt storlek för alla uppdrag, detta gjorde att man tappade sin självsäkerhet och modet att våga säga ifrån. Jag har blivit utsatt för både det ena och det andra på väg hem från krogen och ibland på jobbet. Det var nu jag på riktigt började gå ut, och jag lärde mig fort att alla inte delade min uppfattning om att min kropp var bara min att bestämma över vem som skulle få tillgång till den, den behandlades allt för ofta som om den föll under allemansrätten.

Nästa äventyr gick till Australien. Som au pair i världens bästa familj, träffade jag en av världens bästa vänner och vad jag då trodde också var väldens bästa man. I detta land har jag bott i till och från största delen av mitt vuxna liv brukar jag säga, men nu är det snart inte sant längre. Där har jag haft några av dom roligaste och tråkigaste stunderna i mitt liv. Jag kände hela tiden att jag missade saker hemma, studenter, vänner som blev föräldrar, begravningar och födelsedagar. Samtidigt som jag fick vara med om lika mycket roligt i andra familjer.

Jag gifte mig, våra två närmsta vänner var med och firade. En underbar dag. Men ett äktenskap fyllt av problem. Alkohol- och drogproblem. År av att försöka bli gravid men inte lyckas. Mental ohälsa. Ett konstigt beroende av varandra. Allt var hans. Vänner, familj, lägenhet, ja allt. Man hade ingen där, ingen som stod på min sida, eller höll mig om ryggen när det stormade. Blev min man upprörd lämnade han mig, och jag visste aldrig hur lång tid det skulle ta innan han kom tillbaka. Allt jag kunde göra var att sitta hemma och skylla på mig själv och bara vänta på att det skulle gå över så vi kunde lösa det.

För ett antal år kom jag tillbaka till Sverige, trasigare än jag någonsin varit. Jag hade precis fått avslag på mitt uppehållstillstånd i Australien och fått hela mitt liv ryckt ifrån mig på två veckor. Jag kom tillbaka en vecka innan min brors studentexamen till en lycklig och firande familj. Alla var glada att jag var hemma utom jag. Tårarna slutade aldrig falla och jag trodde aldrig jag skulle ha roligt igen.

Det var nu tre och ett halvt år sedan. Det har inte vart tre enkla år. Vänner har kommit och gått. Jag har blivit av med jobbet. Lägg till ett par till pissiga relationer. En oväntad graviditet och ett svårt val att inte fullfölja den. Ett helt försvunnet självförtroende. Att bara avsky det man ser i spegeln.

Nu tänker ni att det var ju en kul avslutning, men vet ni vad? Jag är här och skrattar nästan alltid. Allt tråkigt som har hänt, har format mig men jag är så mycket mer. Jag är självständig, lycklig, äventyrslysten, nyfiken, kreativ, galen, onormal och jag kommer aldrig ge upp.

Jag har en fantastik hejarklack, och man behöver det. Hade aldrig klarat detta man kallar livet utan min hejarklack!

Och som avslutning vill jag bara säga: Var besvärliga, ta plats, höj era röster och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt!”

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.