Idag skulle detta egentligen publicerats Mariadagen 🙂 , men då var det ju utgivningsdatum för Baretta Magazine, så då fick detta inlägg flytta på sig. Fast ett försenat grattis till alla Marior!  🙂 *klappar mig lite på axeln* 🙂

Det sägs ju att man väljer sitt liv. Fast ibland hamnar man i situationer som man inte kan styra – eller kan man det? Jag ska ju på pappret vara vuxen, men känner mig ibland som en osäker tonåring…

När jag tittar mig i spegeln ser jag alltsomoftast en liten tant. Det tar tid att vänja sig vid att man har en del av livet bakom sig 🙂 ”Man vinkar till tanten i spegeln”, som någon så klokt skrev 🙂  Och när hände detta liksom? 🙂 Är livet bättre eller sämre? Ja, det är baske mig inte sämre i alla fall. Man har en annan trygghet. Att ”bottna i sig själv” är inte att förakta. Det är lugnare på penningfronten än det var i småbarnsåren, och man bestämmer över sin egen tid. Man har i denna ålder heller inget behov av att vara i centrum, och kan med lätthet släppa fram folk som ligger i omkörningsfilen. Å andra sidan är det som att man också blir lite osynlig ju äldre man blir. Lite tudelat det där 🙂

Jag tror att ens egenheter blir lite tydligare ju äldre man blir, och detta leder till att man inte orkar spela spel för att få omgivningen att må bättre. Jag är introvert, vilket innebär att jag måste vara ensam för att ladda mina batterier. Ju äldre jag blir, desto längre tid behöver jag vara ensam för att må bra. Och jag lider inte en sekund, men det beror ju också på att det är självvalt.

I mitt fall har det lett till en tidig 60-årskris. Eller i alla fall tror nog omgivningen det eftersom jag tycks ha blivit ett träningsfreak. Fast, jag gör det för att jag mår bättre! För några år sedan hade jag allsköns medicinering, men jag har kunnat slänga alla dessa. Läckert? Ja! Kroppen förfaller vilket gör att det hänger och slänger både här och där. Håret har blivit vitt (fast jag hjälper naturen på traven och gör det vitare än det verkligen är) Har jag egentligen en ålderskris då? Inte ett spår! Det som kan störa mig är att folk ser mig som äldre än jag själv känner mig 🙂 Jag nojar ibland över rädslan för att jag klär mig för ungdomligt, men jag vill ju heller inte se ut som en tant. Snortunn balansgång! Man vill ju se ut som en blonderad, klimakteriekossa med för korta kjolar. NoNoNo! 🙂

 

 


Bilden ovan är tagen i en dusch 🙂 Jag testade att ta lite olika självporträtt, och i efterhand kan jag nog tycka att bilderna är rätt okej. Min fjärrutlösare som jag hade i handen under hela fotningen hämtade sig däremot aldrig. Tyvärr 🙂 Fast kul hade jag 🙂 🙂 🙂

Sedan var det det här med situationer som man ofrivilligt hamnar i. När personer tar för givet att man är allmän egendom och ockuperar er, detta sker oftast ute i offentligheten. Hur snoppar man av snyggt? Jag lider vid dessa tillfällen, då personen ”trashar” min tid, men samtidigt vill jag inte vara oartig. Hur gör ni?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.