I söndags, den 3 februari,  skulle min mamma ha fyllt 90 år. Jag kom på det först samma dag. Just dagarna runt mammas födelsedag är lite kluriga för oss eftersom Susanne valde att försvinna från oss dagen innan. De två datumen går liksom för evigt hand i hand för oss. Jag tror att min hjärna var lite förvillad i år och födelsedagen hamnade lite långt bak i min skalle. En del av söndagen satt jag och funderade på om jag skulle göra något inlägg till mamma, men funderade på ”nivån” på inlägget. Just nivån är viktig för mig, jag avskyr när inlägg skrivs så att det snuddar på ”offerkoftakänsla”. Ni vet inläggen där man på nåt sätt bara förväntar sig medlidande.
Om jag gör inlägg, oavsett om det handlar om mamma eller Susanne vill jag att inläggen ska glädja andra, möjligen skapa någon form av eftertänksamhet – men jag vill att andra ska minnas dom med ett leende.

Jag lade i alla fall ut inlägget om mamma under söndagskvällen, funderade en stund på ”vem mamma var”, och försökte få ihop det med några få meningar. Och fick ett fantastiskt gensvar. Vilket i sin tur satte igång lite funderingar hos mig. (Högoddsare 🙂 🙂 🙂 ) På Instagram har jag hittat min nivå att uttrycka mig på, men jag känner att jag har lite svårt att landa här på bloggen. Jag blir lite för ”präktig”, vilket jag ju inte är, och aldrig kommer att bli 🙂 Att uttrycka mig har jag inga problem med, utan det är mer vad jag vill förmedla som som är viktigt.
För mig är kvalitet viktigare än kvantitet. Alltid.

Så jag funderar på om detta inlägg ska bli lite mer med Instagramkänsla, med en kavalkad av bilder. Håll i hatten, nu kör vi!


Min konfirmation 1972 – gråt, hemlängtan och mamma 🙂 Jag var på sim- och konfirmationsläger, och gillade det inte särskilt mycket. Vinnarskallen skyltade med sin frånvaro hos mig när jag tränade simning. Att jag var ”lagombra” påverkade säkert en del. Fram tills dess att jag var 13 år var jag väldigt bunden till min mamma. Att då åka på läger i ett par veckor, träna simning morgon och kväll, och däremellan lära sig trosbekännelsen blev lite för mycket för denna blyga tjej (Jo, jag har varit blyg! 🙂 ) Mamma fick åka som en liten besatt mellan Åmål, och Långed där lägret  var och trösta en tjej som grät otröstligt och ville hem. Tills jag efter två veckor blev förälskad i en liten Göteborgare. Sedan var det inte så noga med mamma Carins besök. Vilket hon säkert inte sörjde 🙂
På bilden min pappa till vänster om mig, min mamma och min älskade moster Birgit till höger om mig. (Just Birgit är värd ett eget litet inlägg, men det kan vi ta en annan gång 🙂 )


Min 30-årsdag – bilden är så himla mycket min mamma. Skrattet var så förknippat med henne. När man pratade om min mamma, nämndes alltid skrattet i samma andetag. Men hon hade lika snabbt till tårar. När vi någon gång skulle på begravning turades jag och Kerstin (min syster) om att sitta bredvid henne. Lika lätt för att skratta, lika snabbt kom gråten. Som att vrida på en kran! Så det var oftast ”slagsmål” mellan Kerstin och mig vem som skulle sitta bredvid henne i kyrkan. ”Nu är det din tur, jag hade henne förra gången!” 🙂 Nu kan man skratta, det gjorde man inte då 🙂 Som jag skrev i inlägget på Instagram, så blev hon mormor vid 39, och änka vid 45. Det måste ha varit hemskt. Hon var så snäll och kunde brutit ryggen av sig för att få andra att må bra. Där kan man snacka om laget före jaget. ”Jag ger medan jag lever” var en annan av hennes deviser. Och gav gjorde hon, både i gåvor och av sig själv. Hon hade en svaghet för väskor och skor. När Mors dag närmade sig varje år, så brukade man få en hint om var man kunde hämta ut det årets present. Det var ALLTID i en väskaffär 🙂 Hon lagade mat som en gud, och hennes kåldolmar, dillsås och ängasoppa var berömda och önskade inom släkten. När hon i hög ålder bröt benet tittade vi på henne och sade: ”Nu köper du fotriktiga skor!”. Snäll som hon var lydde hon, och upptäckte att hon burit högklackat så länge att det inte funkade att gå med fotriktiga skor. Så, hon hoppade på kryckor i högklackat 🙂 🙂 🙂
Hon är den enda person jag sett som burit leopardmönstrat och burit det med klass. Men så var hon också en puma på alla sätt som tänkas kan!


När man nu ändå pratar om pärlande skratt, så är det en person till som haft det. Och hon var vårt barn. Jag fick alltid höra hur otroligt intensiv jag var som barn. Sov sällan och hade turbofart varje vaken minut. Energisk kan man nog säga 🙂 Men jag hade tydligen även förmågan att sitta och pyssla långa stunder när jag blev lite större. Att jag skriver detta beror på att det var precis likadant med Susanne. Sömn var överskattat de första åren i hennes liv, och hon höll på att fullständigt köra slut på sina föräldrar 🙂 Hon hade en otroligt charmig glugg som alla kan se 🙂 Den kan vi skylla på svenska kyrkan i Åmål. Hon stöp där under ett besök ena veckan, och veckan därpå så stöp hon på samma ställe och tryckte in tanden en bra bit. Fast det blev liksom hon 🙂 Förmågan att pyssla fanns även här, och vi har hur många skapelser som helst av henne!
Fast jag undrar ändå om den roligaste historien har med familjens bullbak att göra. Vi bakade bullar (ja, jag har gjort det faktiskt 🙂 ) och Susanne hade en kompis på besök. Vi skulle på bio sedan. Terje kom hem från jobbet och ville berätta nåt. Susanne kom från köket och viftade lite. Vi sade till henne att hon fick vänta. Hon vände på klacken och gick ut i köket igen. Det dröjde några minuter, och samma sak hände igen. Det dröjer ytterligare några minuter, så promenerar hon bestämt in i rummet med ett block där det står” Mamma, nu är bullarna nästan svarta!” Och då lyssnade vi 🙂 🙂 🙂


Studentbilden – den togs av vår gemensamme kompis Tony Berg. När jag fick tillbaka bilderna av honom skrev han samtidigt, ”du kanske inte kan använda så många, för hon babblade precis hela tiden”. Och vi som kände henne vet precis vad han menar 🙂 Social är nog ett av de epitet som passar bra här. Samt det där pärlande skrattet som alla nämnde ihop med min mamma. De var så lika varandra på det viset. Kärleken till skor delade de också, och kunde konsten att bära upp både kläder och skor på det sättet. Susanne hade en skönare inställning till det här med hur man var gentemot varandra. Hon sade ifrån om hon tyckte någon gjorde fel, även om hon hade en lång startsträcka där. (Min startsträcka är alldeles för lång och jag blir i regel arg och tyst istället när folk är korkade.) Hon tog alla mina sockar, och rörde bort en del annat också. Vår syn på struktur var kanske inte precis likadan. Hon hade grymt skön humor, och vågade nog vara sig själv långt mycket mer än jag någonsin vågar. Men jag lovar er, att om man i himlen använder sockar, så har hon norpat hälften av dessa! Men det är säkert ingen som orkar vara arg på henne där heller.. 🙂

Att jag lagt dessa två tjejer i samma inlägg är för att de för evigt är länkade med varandra med tanke på vad som hände andre och tredje februari. Men som ni förstår så är de länkade till varandra på så himla många andra sätt.

Jag läste häromdagen att det tydligen är jättesvårt att få en bok utgiven om ens levnadsöde. Man måste vara unik. Och jag är en dussinmänniska, så…Min bok om vad som hänt oss är till stor del färdig och jag fick en idé om att jag kanske skulle kunna publicera den här istället. Frågan är om ni orkar läsa den. Den är otroligt självutlämnande, och jag vet inte hur öppen och transparent jag orkar vara.
Vad tror ni? Jag funderar vidare på frågan…

6 thoughts on “#throwbackthursday

  1. Den boken vill jag läsa!
    Dina inlägg är tänkvärda, men med mycket glädje.
    Ibland hoppar jag över ditt torsdagsinlägg, för när jag läser det längtar jag för mycket efter sig!
    Ha en fin helg! Kram ??

    1. Hihi…så du hoppar över mig? Näää 🙂 Det är inte möjligt! Vi får boka in en rondell snart, tror jag minsann! Ibland känns det som om inläggen blir mer ”jag”, och det sista inlägget kändes så bra i magen på mig. Funderar lite till över boken, den blir så enormt självutlämnande – och jag vet inte om jag pallar. Men det är ju en variant om jag inte får den utgiven.

      Må så gott själv min lilla rondellhöna 🙂 Stor kram!

  2. Jag vill jätte gärna läsa din livs historia tror att väldigt många vill o behöver läsa den. Hoppas fortfarande att du kan få ut den i bokform. Kram

    1. Jag håller med dig, och vill bo testa med förlag först. Är av den där gammalmodiga sorten, som vill ha boken i handen…? Stor kram!

Lämna ett svar till maria Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.