Jag har varit inne på det förut, och kommer att fortsätta att fundera. Det här med vardagskorten, ni vet. Så oerhört värdefulla dessa är. Tar man mer eller mindre vardagsbilder nu när man har mobilen så lättillgänglig? Att man skyltar med sin ”vardagslycka” på Facebook, det är något vi bara få hacka i oss. Jag tror att de flesta med mig inser att mycket bara är fake. Sådana bilder finns det gott av. Däremot känns det som att det lugnat sig lite med antalet bilder där man fotograferar sitt hem i tusen vinklar och lägger ut. Tack och lov. Det är ju rena, rama inbjudningskortet till eventuella personer ”därute” med mindre rent samvete 🙂 Och vem bryr sig? (Mitt förslag, vill ni ha inspiration på inredning, skaffa konto på Pinterest istället. Det är bästa inspirationssajten ever!)
De sociala medierna gör att vårt bekräftelsebehov ökar, vem vill inte bli bekräftad? Jag sällar mig till det gänget. Vem vill inte höra att man är bra, tar fina bilder och så vidare? Facebook och Instagram späder ju på detta beteende hos oss alla. Men det är ju inte där vi lever, eller hur?
Nu låter detta väldigt dystert, och så är bilden i inlägget det motsatta. En riktigt skön och himla glad vardagsbild. Som jag ju är otroligt glad att jag har, och att vi tog fram kameran och fotade henne. Det här när barnen är inne i garderoben och grottar ner sig, och har hur många klädbyten som helst. Och varenda bild är en tänkbar studentplakatsbild 🙂
Alla har vi liknande bilder i våra hem, och visst är det dessa bilder vi tar fram, tittar på och minns med glädje? Inte tusan sitter vi och kikar på bilden av den där Amaryllisen som blommade så fantastiskt under julen för 15 år sedan? Eller de där häftiga byggnaderna vi såg på resan vi gjorde? Nej, det är bilder som den ovan som gör oss glada, och som gör att det ena minnet leder fram till nästa…
Så hiva upp mobilen och ta bilder på arbetskamraten, din karl/fru/sambo dina barn i de mest genanta situationer som finns, det är genom de bilderna du kommer att må bra sedan!
Vi börjar närma oss en av ”de där dagarna”, och det är lika ofattbart nu som då. I år skulle hon ha fyllt 35 år, och tanken svindlar när jag tänker på hur hennes liv skulle sett ut då. En kvinna mitt i livet, en kvinna som kanske skulle haft familj. Nu är livet som det är, och inget jag kan göra något åt. Men tanken svindlar faktiskt…