Jag satt vid datorn för ett tag sedan och kollade efter bilder till ett inlägg på denna sida. När jag satt och bläddrade fram- och tillbaka så upptäckte jag att dessa tre bilder hade samma känsla (och nästan samma pose)

Oftast har jag svårt att se likheter mellan människor. Det måste vara väldigt uppenbart för att jag ska upptäcka eventuella likheter. Fast med dessa tre bilder kan inte ens jag undgå att se de ”gemensamma generna” 🙂


Tycker så otroligt mycket om denna bild. Mamma är hisnande vacker på detta kort som håller samma kvalitet idag som när den togs. Gillar även bildbehandlingen. (Den är förstås inte bildbehandlad som vi ser på det nu för tiden. Misstänker att bilden togs och framkallades med ett minimum av åtgärder.) Men tycker mycket om ”svärtan”. Den är liksom svartvit och inte grå. Och föremålet för bilden är alldeles otroligt grann!


Haha…ja, tänker inte kommentera denna bild, känns lite för egocentriskt. Mer än att jag faktiskt inte gillar att vara framför kameran, och att varje gång jag ska hamna på ett porträtt så behöver jag uppbåda massor med inre kraft. Det är lättare att ta en selfie med mina joggingbilder på Instagram. Där skiter jag faktiskt i hur jag ser ut… 🙂 Är man knallröd i ansiktet och har igenimmade glasögon, så är det inte så mycket man kan göra. Eller kanske borde jag lägga till ett ”duck-face” kanske? 🙂


Om man nu ändå pratar om favoritbilder, så är detta min absoluta favoritbild på Susanne. Tycker så otroligt mycket om blicken på bilden. Man ser att hon är lite full i skratt, och det gör att jag blir varm inombords varje gång jag ser bilden. Även här är bilden svartvit och inte grå, vilket gör att den tilltalar mig även bildmässigt. Den känns så ”ren” på något sätt. När Terje skulle göra sin tatuering på Susanne var detta mitt förslag på bild, för hon är så jäkla vacker på kortet.

Så vad säger ni, är vi lika? Att vi hade samma sorts personlighet det vet jag. De äldre i min släkt brukade säga att Susanne och mamma var väldigt lika varandra som barn. Det kan jag ju inte uttala mig om – men kan tänka mig att det stämmer. Det är väl jag som är ”gök-ungen” 🙂 Men samma sorts personlighet, det hade vi. Glada, pigga och med en gnutta humor 🙂 (Somliga mer än andra – de av oss som hört Susannes skratt glömde det inte.)
På hennes minnesblogg så har de flesta skrivit om hennes glada skratt, och hur mycket det smittade. Som det gjorde… 🙂

Foto mamma: Isakssons hovfoto
Foto mig själv: Självporträtt
Foto Susanne: Tony Berg

2 thoughts on “#throwbackthursday

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.