Ibland förstår jag bara inte….
Jag är den som sitter med mobilen i handen relativt ofta, så jag kommer att kasta sten i glashus med detta inlägg. Men diskussioner på olika ställen runt mig har gjort att lite tankar börjat snurra runt i skallen.
Det känns ibland som att mobilen skapar ”ansvarsfrihet”. Man förväntar sig svar och besked med en gång, samtidigt har man alltid en ”plan B” om något roligare skulle inträffa. Vi tror att mobilen skapar närhet, men istället skapar den mer distans. Varför ska jag ringa mina vänner och fråga hur de mår? Jag kan ju läsa om det på Facebook. Samtidigt skapar ju detta en skev bild av hur personens liv ser ut – för givetvis väljer vi noga vad vi visar upp. Det känns som att den personliga kontakten man har med varandra har minskat, vi ringer ju till och med mindre.
Den här ansvarsfriheten är tveeggad. Man behöver ju i princip inte varken stå till svars eller ta ansvar för vad man tycker. Relationerna för mig tenderar därför att bli ytligare. Och jag är en av dom som är skyldig. Gillar ju egentligen inte att prata i telefon…
För att förklara ytterligare så är detta bara en grov generalisering och tanke. ALLA gör givetvis inte på detta sätt, och jag har otroligt fina och djupa relationer. Men jag tror detta är en konsekvens av web 2.0 (läs: utvecklingen som skett sedan i mitten på 90-talet.) Jag skulle till exempel tro att åttiotalisten inte ens tänker i dessa banor och nittiotalisten gör det definitivt inte.
Troligen är detta en fundering som faller platt, då det visar sig vara en generationsfråga – och femtiotalisten har jagat upp sig helt i onödan 🙂
Foto: Terje Olsen, samt privat bild.