”- Du får skriva om vad du vill, sa hon. Bara inte om politik.

Hur skriver en inte om politik?

Hur skriver en inte politik?

Jag har aldrig trott mig vara politiskt engagerad. Definitivt intresserad, stundom manifesterad, aldrig engagerad. Ett sent samtal på ett sommarbröllop ledde till en annan förståelse för hur ett politiskt engagemang kan se ut. En bekräftelse på att politik är vardag även för oss som inte är politiker, en upplysning om att mina val i vardagen är betydelsefulla val att beakta med omsorg och samtidigt en viktig påminnelse om att aldrig glömma att jag har möjligheten att välja (nåja, i alla fall till viss del).

Det sena samtalet på ett sommarbröllop initierade en personlig transformation som jag knappast ser någon ände på och som i allra högsta grad är politisk. Flera katalysatorer har passerat sedan dess. Att bli förälder, att bevittna den efterlängtade, kommande revolutionen i spåren av #metoo och nyligen den fullkomligt briljanta “The Work”. Tjockhudade, härdade typer som ur själen berättar om bortträngda känslor, avvisad kärlek och ödesdigra konsekvenser. Jag har inte tidigare upplevt något så direkt sätta fingret på hur destruktiva mansnormer och idéer om maskulinitet är för oss som definierar oss som män. Att de är det för er som inte definierar er som män, är väl de flesta någorlunda överens om (utom möjligen några “män” då).

En natt grät jag i min säng med min partner vid min sida över hur fullkomligt överjävlig den här världen är. Hur ett av mina barn kommer att växa upp och av denna värld begränsas i sina möjligheter utifrån sitt av biologi givna kön. Och hur det andra av mina barn, utifrån sitt kön, kommer att förväntas fortsätta att förtrycka, ta för sig, se sig som mer värd, se sig ha större rättigheter att agera efter sitt huvud.

Jag vill inte ha sådana barn. Jag vill inte vara en sådan pappa, så att jag får sådana barn. Jag vill vara en pappa, som lämnar efter sig barn som blir vuxna, som är bättre människor än vad jag någonsin kommer att bli. Som kanske får egna barn, som blir ännu bättre människor, än vad mina barn, någonsin blir. Hur blir jag en sådan pappa?

Det pågår enormt mycket positiva, bra initiativ för att förändra synen på att vara man och maskulinitet hos män. Och kom igen, det finns män som dödar som en konsekvens av samhällets förväntningar på kukbärare. Ska vi ha det så? Klart vi inte ska. Och ju fler som ställer frågan varför män dödar, istället för varför deras offer blir offer, desto bättre.

De positiva initiativen leder redan till förändring. De leder till att fler män inser att även andra män inte är riktigt tillfreds med den av samhället givna föreställningen om vad det är att vara man. Vi är ju samhället, vi kan förändra den föreställningen.

Hur blir jag en sådan pappa? Jag vet inte. Jag försöker. Jag försöker lära båda mina barn om integritet, lära dem att argumentera för det de vill uppnå, lära dem att känna sina känslor och låter dem få söka tröst, trygghet, kärlek när de behöver. Oavsett vem utav dem som söker. Jag försöker att vara en normbrytande pappa även om det är skitsvårt och jag suger på det ännu mer efter att vi fått robotdammsugare. Men jag försöker. Jag misslyckas betydligt fler gånger än vad jag lyckas, men jag försöker.

– Du får skriva om vad du vill, bara inte om politik, sa hon.

– Jag lovar, sa jag.”


One thought on “Närmare än du tror – Roberth

Kommentera