Avdelningen tillfällen man nästan vill glömma… 🙂

Bilder från ett dop kan ju kännas som en högtid man vill ha med sig och vårda varmt. Det vill säga om huvudpersonen är snäll och sover lugnt under hela akten. Eller i alla fall större delen av den…
Så var det inte i detta fall. Det är i dagarna 33 år sedan jag och Terje stod vid altaret i Åmåls kyrka och svettades floder. Och det gjorde nog gudmor Ulrika också 🙂

Susanne var en liten bestämd dam, som gillade att kika på personen först, i lugn och ro. Det värsta man kunde göra var att ”köra upp ansiktet” framför henne. Då blev det gallskrik minsann. Vad händer innan vi går in i kyrkan på dopet? En av kyrkvärdarna kör upp ansiktet framför Susanne för att säga att hon var söt. Resultatet? Gallskrik… 🙂 Vi får henne lugn, och klockan närmar sig tidpunkten för dopet. Då kommer samma tant igen och ska fråga hur det går. Resultatet nu? Ännu mer gallskrik, och sedan var det helt kört med att försöka få henne lugn. Precis innan vi går in i kyrkan vänder sig prästen mot oss och säger: ”Oavsett om hon skriker, så låt gudmor ha henne, det här är sånt som händer”. Sedan går vi in kyrkan med en liten illbatting som skriker så hon är alldeles röd i ansiktet.

Det var tre barn som döptes vid denna gudstjänst. Jag är än i dag övertygad om att de som satt i kyrkbänkarna inte hörde ett ord av vad de andra två döptes till. Det gick liksom inte att höra.. 🙂
Jag själv tog arm- och tuttesvett till en ny nivå. På första raden sitter dessutom min mamma och syster och visar med ganska tilltagna gester att de tycker att Ulrika ”borde” ge Susanne till mig. De visste ju inte vad prästen hade sagt.. 🙂
När man blir tillräckligt nervös, eller när situationer ”spårar ur” kan man ju bli lätt hysterisk och bryta ihop i gapskratt. Det var oerhört nära här… Susanne som gallskrek och ”klättrade” på Ulrika, där dopkläninngen såg ut som ett dragspel på henne. Mamma och Kerstins gester och ”tillfället” i sig. Ja, att man inte bröt ihop för mindre 🙂

Men det gick trots allt bra. Vi kom ur kyrkan och till mammas lägenhet (där detta kort togs), där drog Susanne bara en djup gråtsuck, och sedan somnade hon. Det var hon värd!

 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.