Så har årets bluesfest gått av stapeln igen. Det kändes som att det i år bara svishade till, och så var det över. Jag testade i år att jobba i baren/cafét backstage – skitkul var det! Det är ju alltid de där första minuterna när man inte riktigt vet vad man ska göra, men med gött folk runt mig så löste det sig bra. Faktum var att de jag jobbade med var så intressanta, att jag upptäckte att jag gärna drog mig dit vid lediga stunder. Efter att ha kollat programmet så insåg jag också rätt snabbt att jag skulle jobba under de akter jag helst ville se, men med en snäll boss så kunde jag sticka iväg och fota/lyssna även på dom under småstunder! Jag kommer, som tidigare år, att publicera de bilder jag själv tycker om, inte de bilder som är mest ”konsertaktiga” och bäst. De finns i min hårddisk och kommer att läggas ut, men inte i detta inlägg.
När jag jobbade i baren (i terminalen) 2014 så var det en tjej som gjorde succé. Hon hette Miriam Mandipira. Publiken var i extas under hennes uppträdande. Efter en titt i årets program insåg jag att jag inte få se henne på grund av caféjobb…..
….men det löste sig ändå. Snälla kamrater släppte iväg mig. Ett riktigt bra uppträdande, av en tjej som lite försynt kom till cafét och bad om lite te före sitt uppträdande. ”Gilla” på denna donna! Det är även Miriam ni ser på omslagsbilden. Vacker, trevlig och med en ”pipa” to die for…
Morblus featuring. Justina Lee Brown har ni här. Herreminje vilket ös det var här. Jag tror att detta var en av höjdarspelningarna om ni frågar folk. Fick höra av en person ”i diket” att hon gott kunde fortsätta en timme till”. Så bra var hon. Och resten av gänget på scen förstås!
Jag stod bara och log. Och njöt. Det gick liksom inte att värja sig för denna ”force of nature”…
Huvudnumret i år var Songhoy Blues. De lämnade mig rätt oberörda kan jag säga. Otroligt charmiga, och Åmål hade tur som fick dom till sitt evenemang…
….men…”inte min köpp” 🙂 🙂
Tog mig istället en liten promenix hit…
…och promenerade tillbaka backstage med ett nytt halsband 🙂
Det är lite trixigt när man springer i fotodiket. Det är lätt att det blir ”två hål i väggen” (fota någon nerifrån så fattar du vad jag menar 🙂 ) Det gäller därför att undvika de värsta vurporna. Jag menar, jag blir ju inte längre än 1.64 hur mycket jag än vill 🙂 Jag har en hel del bilder i den kategorin. Foton som egentligen är rätt bra, men visar för mycket näsa 🙂
Har otroligt mycket bilder på denne man. Hook Herrera. En man som fotomässigt frestar mig (hur lät det där? 🙂 ) I alla fall, ljuset föll så otroligt vackert på honom under de spelningar han gjorde 🙂
Efter denna spelning så cyklade vi hem. I hällregn. Jag vet preciiiis hur mycket vatten min dunjacka tål – var blöt ända in i ”Evakostymen” när jag kom hem. Gott? Nej! 🙂
Lördag. Regn under hela förmiddagen, men det lättade under kvällen. Kände hur otroligt trött jag faktiskt var, och var på hemmaplan större delen av dagen. Man kan liksom bara pusha sin kropp till en viss gräns. Vet man dessutom att man samma dag ska jobba till klockan tre på natten är det bara att vila…
Vår fotogrupp Tilt var under bluesen delaktiga med en minnesutställning om Sven Zetterberg. Han förknippades med gitarren i förgrunden. Under lördagen hade man även en minneskonsert till hans minne – ”A Tribute to Sven Z”, där Mr Bo var en av killarna som deltog. Gitarren, som var så mycket Zetterberg stod längst fram på scenen under hela konserten!
Han kompades av Matti Ollikainen, som även fick 2017 års Bluesfest award. När jag gick igenom bilderna från lördagen så fastnade jag för denna bild. Gillar hur ljuset (som för övrigt är skitsvårt att fota i…grrrr…) speglas på hans hår. Killar som spelar orgel är annars omöjliga att fota. Det ser ut som de sitter mitt i en låda, där bara huvudet sticker upp. Så lite nöjd med denna bild är jag.
Men sedan kom dom!
Ian Segal band, och herrejävlar vilket ÖS! Stod bara och log i diket. Svetten rann i floder av karln, och Hook Herrera, som ni ser på bilden lite längre upp, stod bara och gapskrattade av all energi! 🙂 Så himla glad att jag kunde smita in på denna spelning! Det här var lördagens energipiller! Lätt!
Näst sista akten var Kyla Brox band. Att döma av energin jag såg backstage, så trodde jag det skulle bli en lågmäld spelning helt utan energi, troligen var de bara otroligt fokuserade. Herrejesus så fel jag hade! En underbar tjej, med ett förbaskat härligt band! Och som hon blommade ut på scenen!
Blues på tvärfjöjt? Går det? Och hell yes! Om ni bara visste hur härligt det lät! Lika blyg som hon var off stage, lika stark on stage, och som avslutade kvällen med att ge undertecknad en kram 🙂
Totalt ”orekti” Arvikabo?
Check på den! T-Bear & The Dukes! Jag har sett dessa förut, och karln ovan är rätt skön, och borde kanske fått en lättare speltid. Att börja spela klockan 1 kanske inte var en ultimat klockslag att börja på. Men detta band är bra – ifall ni skulle vara i Arvika, och har lite tid att slå ihjäl 🙂
Vi får se hur det blir nästa år för min del. Funderar på om jag ska jobba över huvud taget med bluesen. Man blir rätt trött mellan varven när jobb och fritid går hand i hand. Jag är inte unik, så är det ju för alla som jobbar med detta evenemang. Behöver man vara engagerad? Jag tycker nog det egentligen. Däremot tror jag det här med ideellt arbete måste ses över i största allmänhet, inte bara i evenemanget ovan (där jag bara jobbar, och inte har nån annan funktion ska tilläggas). Jag har varit engagerad i flera stora evenemang och föreningar, och det slutar egentligen med att det är ett fåtal personer som drar ett alldeles för stort lass. Sånt sliter. Så, med tanke på hur samhället ser ut, så tror jag att många stora händelser lokalt kommer att gå under. Man orkar helt enkelt inte.
En annan notering. När man berättar för folk om den otroligt härliga känslan som är i Åmål under bluesfesten för folk ”utombys”, så tittar de på en och säger att de inte gillar blues. Det är lite svårt att förklara att det inte är någon tung och besvärlig blues som spelas. Jag tycker dessutom att musiken snuddar vid ”rock”. Kanske kommer flera människor om man döper om den? Åmåls blues och rockfestival?
Jag förstår att bilderna i inlägget kanske är heeeelt ointressanta för de som inte var där, men det är en otrolig ynnest att få springa i fotodiket och dokumentera. Vi har också pratat om i vår fotogrupp, om otroligt mycket man utvecklades som fotograf under arbetet med Bluesboken. Man höjde sin lägstanivå ett par snäpp, och det är vissa bilder som man helt enkelt inte ”tar” nu. (Läs: ”två hål i väggen”, och ”mick i mun” 🙂 ) Jag har på dessa bilder använt vårt 70-200, ett sådant där grått objektiv som ni kan se på vissa kameror. Älskar det! Bilderna sitter som en smäck, och vill bara meddela att den dagen jag dör, så kommer objektivet att hamna i kistan med mig. Och kommer att vilja fortsätta fota med det oavsett om frun åker ”uppåt” eller ”neråt” när jag vandrat färdigt på jorden 🙂
Hälsar en just nu rätt så levande person 🙂