Idag blir det en liten ”walk down Memory Lane”. Det är säkert ointressant för de flesta att läsa och se bilder på bluesartister när man inte har någon koppling till genren själv. Fast det har ju hänt en hel del kul i och runt mitt fotointresse. Det är ju faktiskt inte bara roliga saker som händer, men de brukar i efterhand vara minst lika roliga.
(Till exempel när man ska fota Caroline af Ugglas, och hon inte står still en nanosekund – då frestas mitt franska temperament 🙂 )

Men det finns andra roliga tillfällen…


Som det året när jag hade dokumenterat Daniels grafitti backstage Bluesfesten. Sista lördagen hämtade han mig, och jag fick gå backstage och slutföra denna dokumentation. Han tände upp en ultraviolett lampa, det var varmt ute – det blev en stämning man kunde ”ta” på. Underbart. Att få några extra minuter av kvalité med en person jag tycker mycket om. Denna stund glömmer jag aldrig. Detta är för övrigt en av mina bilder som jag tycker otroligt mycket om. Men det brukar bli så när det är en historia runt bilden.


Bilden på mig och Jolabang och hela historien runt det. Det kvittar att jag vet att hon heter Ida Bang. Hos mig och Tilt Photogroup blir hon alltid Jolabang. Historien kan du läsa här!
(Faktiskt rätt kul 🙂 )


Sven Z ja. En av mina favoritartister. Oerhört svårfotad eftersom han ofta fick ”blänk” i både glasögon och pannan. Men jag gillade honom otroligt mycket. En av de bluesartister som var riktigt duktig, och som gjorde att jag med glädje fotade. Är glad att jag får ha med ett par bilder på honom på utställningen på Åmåls kulturhus 2017.


Pressbilder för vår bok om Åmåls Bluesfests första 25 år. Givetvis var Blixten Olsen framme, snabb som synden 🙂 Ni skulle varit med om denna fotning. Det var lite som i sällskapsresan Snowroller, ni vet scenen där pappan försöker få in hela familjen i ett fotobås för att få med hela familjen på en remsa. Där han står och skriker IN…UT…IN…UT. Lite så var det här 🙂 Ler stort vid tanken på detta.


Dagen som började med ett vredesutbrott, och slutade med det här. Den här dagen kommer för alltid att ha ett speciellt skimmer hos mig. Det var så mycket som hände på insidan av mig denna dag, som jag faktiskt bär med mig än…

Jasmine Kara-året är detta. Ett tillfälle när alla fotograferna i ”diket” vände sig från artisterna på scenen – och istället fotade dessa dansande tjejer. Det gäller att ha turen att ha rätt objektiv sittandes på kameran vid ett sådant här tillfälle. Det hade jag… 🙂 Efter denna Bluesfesten hamnade jag på NÄL. Låg på en brits och chattade med dessa tjejer om denna bild. Som de gillade 🙂

Denna bilden ja. Detta blogginlägg heter RESPECT, och shit så populärt det är hos alla spammare och idioter som gillar att skicka skräppost! Jag har tvingats lära mig massor om min domän och hemsida för att blockera dessa. And they keep comin´… 🙂 Så gissa om jag ångrar mitt beslut att döpa inlägget efter Jasmine Karas arm 🙂

Men bästa Bluesfesten det var den vi aldrig kom iväg på… 🙂


En granne med en båt som trilskades och där motorn vägrade starta. Där vi blev sittandes en hel kväll, och hade så jäkla roligt! Det var lååååång väg hem, fast vi bara behövde gå tvärsöver gatan. Men man gick liksom inte rakt.  🙂 🙂 🙂 Denna kväll pratar vi om fortfarande, den hamnar på topp 10 av mitt livs kvällar! 🙂

Så, nu är det alltså dags att skaffa nya minnen från Åmåls bluesfest – vad blir det för något i år? 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.