Vilken grej det här blev! Om ni bara kunde ana hur många som läst dessa inlägg, och vilket gensvar det blivit. Så himla kul när man följer sin magkänsla, och det slår väl ut!
Jag skulle egentligen ha presenterat ytterligare en person idag, men tiden har inte funnits. Jag sparar henne, jo – det är en hon – till i höst 🙂
Det finns ytterligare några personer som jag har i pipeline. Personer som är otroligt intressanta, och som kittlar min nyfikenhet. Det finns ytterligare en person, som jag ”jobbar lite på”. Jag håller tummarna för att denna person tackar ja, då kommer ni att få en fantastisk text! (Och förhoppningsvis ett hyfsat porträtt 🙂 )
Jag var ju tvungen att börja med mig själv, det är ju alltid lättare att testa saker på sig själv. När jag läser igenom min text, så kan jag stå till hundra procent för den – möjligen kan jag känna att sista tidens funderingar har stärkt mig i vad jag skrivit. Men vågar jag ta språnget? Vi får se…
Som nästa person följde Mimmi. Hennes text knockade mig nästan. Av alla texter under året var det nog denna som berörde mig mest. Härliga Mimmi med all sin energi! Fotot tog vi på två minuter efter en fredagsfika med vårt fotogäng.
I november var det Annicas tur. Jag hade en väldigt klar bild i huvudet av hennes porträtt. Är det något jag lärt mig under denna serie, så är det att inget blir som jag tänkt mig. Jag ville skaka om Annica lite, få henne att inse hur mycket energi det finns i hennes ansikte. Det slutade med att jag, trots min höjdrädsla, stod på en pall på hennes balkong och tog foton som jag älskade. Jag visste att bilden ”satt” redan på balkongen – men vi fortsatte att fota lite eftersom vi hade ”energierna” med oss denna dag. Bilden i inlägget har fått en utmärkelse på Fotosidan.se.
I december var det dags för ljuvliga Tess. Fotot tog vi i en hotelltrappa i Alingsås. Jag har med alla personer haft en klar bild av vilka porträtt jag vill ta. En del bilder för att utmana mig själv, en del bilder för att utmana personen framför kameran. När jag fotade Tess ville jag bara ha ”busighet”. Hon är en sådan skön och glad person – och får mig att bli likadan. Så glädje var ordet denna dag! Och hon var inte svårbedd 🙂
I januari kom då inlägget, som är det mest lästa av alla. Och som fortfarande läses frekvent. Underbara underbara Helena! Får svårt att skriva här, det är så mycket jag skulle vilja säga – men orden räcker inte till. Vi har prövats ordentligt av livet både du och jag Helena, och vi är fortfarande kvar. Starkare än någonsin! Jag vet också att Helena fått mycket gensvar från personer som läst. Ända ner till Italien var det va Helena? 🙂 Med Helena ville jag bara ha en vanlig, enkel bild. Hon skiner så mycket ändå. Och så blev det.
Februari var månaden som Louise skrev ett inlägg hos mig. Jag tror att vi känner oss lite förvånade av vår vänskap – men att vi gillar den mycket. Här är det raka rör, och utan murar som gäller, och som jag gillar det! Det är få personer man kan vara sig själv med, och Louise är en sådan person. Vad det gäller hennes porträtt ville jag bara ha en enkel, och mjuk bild. Hon skiner så mycket ändå…
(Och Louise – älskar din text! 🙂 )
Daniel. Om du visste vad jag gillar dig! Här är det också raka rör, och eftertänksamhet. Men framför allt så är du genuin. Kommer du ihåg det gamla msn? Hur många timmar tillbringade vi inte där tillsammans? Där gick diskussionerna höga, och ofta var det musik som var på tapeten. Lär mig så otroligt mycket på att umgås med dig. Håller tummarna för att grafittin ska få ytterligare ett lyft i Åmål. Är det någon som klarar det är det du!
Fotot på dig gick på två minuter. En tuschpenna, en tegelvägg – och vips så var bilden där. Självklart skulle det vara ett hjärta som symboliserade dig!
Texten ja, satt och blinkade bort tårarna över din kärleksförklaring till din ljuvliga Erica…
Sista personen denna vår var Marielle. Härliga, starka och modiga Marielle. Jag tror inte att du förstår vilken styrka du utstrålar. När jag är med dig så känns det som att inget är omöjligt, och det är inte många som besitter den förmågan. Tappa aldrig det!
Fotningen hos Marielle var till viss del egen frustration över ljuset – eller bristen på det. Fast det där med att improvisera är nödvändigt, och det blev tydligt i denna fotning. Faktum är att jag i regel tycker att de bilderna jag ”tvingas ta”, är de som i regel är de som blir bäst.
Här har ni dom – de modiga personerna som ställde upp framför min kamera. Tack till era alla!
Jag började med denna serie för att tvinga mig själv att fota porträtt, och det har känts så bra. Ingen av dessa personer har backat på mina förslag, och jag har inte hört några högljudda protester på bilderna. (Tack för det 🙂 )
Nu ska jag fundera ut hur jag ska fotografera höstens personer. Har redan färdiga idéer på det, men får ju kolla med ”offret” också 🙂
Känner du dig manad att ställa dig framför min kamera i denna serie, så kontakta mig på Facebook så fixar vi till det. Ni är så många därute som har en historia att berätta – och jag lyssnar gärna!
Under tiden – läs gärna dessa berättelser igen – de förtjänar en ”titt” till!