Vissa personer är så speciella – här kommer en av dom!


Vi flyttade till vårt hus 1987, och i grannhuset fanns en väldigt söt och härlig tös vid namn Elin. Susanne och Elin var nyfikna på varandra, och började så klart leka. Det var högt till tak, de var jättetajta ena stunden och nästa stund lekte man på varsitt håll 🙂 Men det är ju såhär det ser ut. Fast det var aldrig tråkigt, så mycket kan jag säga 🙂 De hade mycket energi de här två, och det babblades sådär gött. Att bara få vara med och lyssna på dom var ljuvligt!

När jag tänker tillbaka på dessa år, så är Elin som en naturlig del av familjen 🙂 En pigg, glad och väldigt söt liten dam!
Den blonda och den mörka hörde liksom ihop på nåt sätt, även om man tidvis växte i otakt. Men det känns som om man alltid hade varandra, mer eller mindre. När jag suttit och skannat in bilder, så har jag nog dessa två på hälften av bilderna. Och jag sitter och ler sådär gott, och kan höra babblet från dom bägge!  🙂

De växte upp, och hade sina gemensamma grejor. Det skulle övernattas på Bjäkebol i Åmål bara dom två, och det var nåt de såg fram emot!


Jag vet att det inte var bara dessa två som såg fram mot det, det gjorde även barnvakterna! 🙂

Många är tillfällena när vi suttit och tjötat, och jag har fått reda på saker som hände under tonårstiden. När man gjort tonårsgrejor, som kanske inte skulle nå fram till mammas ögon eller öron. Fast det känns så himla gott att få förtroendet att få höra det som skedde. Sedan är jag ju inte dummare än att jag fattar att jag inte fått höra allt  🙂 🙂 Vad som känns så skönt för mig är att jag alltid fått stora famnen oavsett om jag kommit tillsammans med Susanne, eller om jag kom själv. Det spelade liksom ingen roll. Det var ömsesidig glädje i alla fall. Sånt värmer så oerhört mycket! Gillar okomplicerat förhållande till människor, och med denna brud får man det! 🙂

Men det finns ett ytterligare ett par tillfällen som jag och Elin har ihop. Minnen som vi aldrig pratar om, men som är speciella. Det ena är dagen efter att vi fått beskedet om Susanne. Vi skulle ner till Uddevalla och säga hejdå, och Elin följde med oss i bilen. Så oerhört viktigt detta var! Jag glömmer heller aldrig resan ner. Man var i chock, situationen var ju likadan för oss alla i bilen. Men det jag aldrig kommer att glömma är Elins mobil som oavbrutet fick sms. Senare fick vi veta att det var från Elin och Susannes gemensamma vänner som undrade om vi var på väg, och när vi skulle komma.
Elin, så oerhört tacksam jag var att du var med oss. Önskar ju att vi hade sluppit, men är ändå så glad att vi fick dela detta ögonblick. Samtidigt är jag så glad att du orkade och ville.

Det andra tillfället var julen för två år sedan. Vi hade bestämt oss för att fly fältet och åka till Göteborg. Vad jag inte visste var att jag skulle kliva i den värsta julgropen på många år. Kände mig helt ur slag. När vi skulle åka hem diskuterade vi vilken väg vi skulle välja. Jag nämnde för Terje att Elin hade hört av sig och frågade om vi ville fika. Vi tog ett snabbt beslut, och stack iväg – och så himla bra det blev! Jag tror vi gjorde skillnad för Elin, att det kändes bra att se oss – men det är ingenting mot känslan för oss att få se Elin. Det gjorde hela min jul, även om jag kämpade mot tårarna större delen av fikat. Det är detta som gör dig så speciell Elin – du får andra att må bra – bara genom att vara dig själv! Ditt hjärta är så himla stort. Jag kan inte med ord säga hur mycket du betyder för mig!

Att du nu fått barn är bara så rätt, de har valt den bästa mamman ever – och det är så härligt att se dig som mamma!

Ingen av Susannes vänner kan förstås ersätta henne. Men jag är så stolt över att få nått en bit in i deras hjärta, och att jag får vara en vän. Är det något Susanne hade, så är det bra smak. För de vännerna hon har är speciella och otroligt fina människor allihop. Människor med otroligt stora och varma hjärtan, vilket jag fått känna på många många gånger!

Omslagbilden? De tog studenten samtidigt, fast i olika städer. Elin i Åmål och Susanne i Uddevalla. Vi tyckte det var synd om Susanne som inte fick studentkortege i sin hemstad, så vi hade arrangerat att två vänner stod vid Åmåls södra infart med motorcyklar. Så hon fick sitta på ”pallen” genom Åmål och skrika studentsången. Med den lilla rösten hon hade kvar efter några dagars festande 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.