”Vad är det som driver mig att måla? Ända sedan jag fick den frågan har den flera gånger varit nära att driva mig till vansinne, för det blir helt tomt i huvudet när jag tänker på det. Å andra sidan så är det kanske just i det där tomrummet som det börjar.
Målandet är ett famlande efter identitet. Samtidigt som jag älskar att måla, vill ha mer tid att måla, så har jag hela tiden en gäckande upplevelse av att det finns saker jag borde lära mig. Någon slags grund, ett basalt tänk. Allt jag gör är bara på test. Så har det alltid varit. Jag provar mig fram, lär mig bit för bit av varje målning som lyckas eller misslyckas. Jag saknar en upplevelse av riktning, tydlighet i mitt målande på samma sätt som jag saknar tydlighet om min riktning i livet. Jag vet inte vart jag är på väg, jag har svårt att definiera mig själv. Det har jag alltid haft. Säkerligen för att självförtroendet och framför allt självbilden är illa grundad. Målningen blir kanske ett sätt att spegla mig själv. När jag rasar ner totalt i mig själv så återkommer jag ofta till målandet som någon slags fast punkt. Något att hålla sig fast vid. Även om jag inte alls kan prioritera att faktiskt måla så mycket som jag vill så har sinnesbilden av mig själv som ”en som målar” kunnat hålla mig hyfsat flytande i sökandet efter vem jag är och ”vad fan håller jag på med egentligen?”. När sinnesbilden inte räcker att luta sig åt kan jag gräva i min ryggsäck som ständigt har en hel arsenal av färgpennor och kladdiga färggrejer i sig. Delar av identiteten som inte går att få in i tanken får en bära med sig i handen. Eller på kroppen. Jag kan medvetet vara si och så noga med att tvätta bort sprayrester på händerna ibland. Allt för att känna identitet.
Det svåra blir när vardagen gör sig påmind. I familjelivet, på jobbet eller i världen. Prioriteringar. Felprioriteringar. Faktiska och moraliska. Med det dåliga självförtroendet i grunden så blir domen ofta hård mot mig själv. ”Vad fan håller jag på mig? ”Gnälla och längta efter att få måla?” ”Jävla idiot, det kunde du väl ha insett?”. Jag vet inte hur många gånger jag varit nära att slänga bort taveldukar och alla sprayfärg som källaren är överfylld med. De här domarna mot mig själv har kommit att bli allt hårdare under åren, samtidigt som jag kommit att utvecklas allt mer i målandet under åren. Och sedan gatukonsten intresserat mig mer och mer de senaste åren, och jag ser hur dess former kan påverka och förändra för människor på ett positivt sätt, ja då blir allt ännu mer krångligare.
Jag tror på gatukonstens roll i Åmål. Jag är övertygad att det kan fylla ett tomrum, för den enskilde och för staden. Turismutveckling, social trygghet. Förståelse över kulturella gränser, över generationer. Jag har huvudet sprängfyllt med idéer. I de här lägena så blir målandet och att arbeta med sin stad, för sin stad, större än jag vet inte vad. Det är blodigt allvar, jag känner hur hela kroppen rusar ibland. Sen händer något. Stort eller litet. Oftast vardagen. ”Nä, åt helvete med hela skiten. Fokusera på något riktigt i stället”. Så här håller jag på. Pendlar fram och tillbaka. Allt sker i tanken. Det är aldrig något som visas. Min bättre hälft brukar säga ”hitta en mellanväg”. Jag försöker. Det går bra ibland, bit för bit.

Tack Erica för att du står ut med mig. Jag älskar dig. Jag vet att jag inte kan sluta nu. Min tid kommer.”


0119

2 thoughts on “Närmare än du tror – Daniel

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.