Jag har funderat lite på det här med omtanke. Om att ge utan att kräva nåt tillbaka, att ge omsorg bara för att man tycker om och bryr sig. Det är en konst…. 🙂

Vid en situation precis före jul ställde en person en fråga till mig: ”Du bryr dig om de runt omkring dig, men är det någon som frågar hur du mår?”. Det var ett riktigt wakeup-call för mig. (Ni runt omkring mig som börjar skruva oroligt på er, gör inte det – det här är på ett annat plan 🙂 ) Jag tycker dock att frågan är befogad på många sätt, och är nog en frågeställning som var och en kanske bör ställa sig. Svaret kanske inte riktigt blir som man tror. Ni vet de där man har runt omkring sig, som man tycker att man bryr sig om – men kanske inte alltid får något tillbaka. Vi har alla varit där. För mig är det oerhört viktigt att visa att jag bryr mig om någon, och att jag tycker om dom. Det behöver inte vara så mycket egentligen. Ett litet gomorron-mess, en klapp på axeln eller också bara säga att man tycker personen är fin. Det kan göra en hel dag för någon, tro mig! Och om min energi bara ges utan att få nåt tillbaka, då är det bye-bye. Man måste vara rädd om sin energi.

Förra veckan var jag ute och sprang ihop med godingen på bilden. Vi sprang runt Säter i Åmål och det var verkligen beckmörkt. Så fort vi fick möte, så sprang Terje framför mig mot den mötande bilen. (Han hade reflexväst och reflexer, jag hade bara reflexväst) Först trodde jag att det berodde på att han körde lite egna intervaller, eftersom jag springer såååå mycket saktare än honom 🙂 Men efter att ha iakttagit detta en stund, så förstod jag att det berodde på att han tyckte att han syntes bättre än mig – och därför lade sig ”i innerspår”. Det är kärlek det…

Man behöver faktiskt inte blommor och andra presenter, för mig är det lika viktigt att man bryr sig om varandra i vardagen. Att visa respekt varje dag – det är omsorg. Jag kanske inte är lika bra att göra detta tillbaka, men jag försöker verkligen 🙂


Jag har dragit vinstlotten, och jag vet om det….!

(Lite kuriosa – vi klarar oss runt hela svarta Säter, kommer över till Dalhall. Där är det ljust och fint och upplyst som bara den. När jag försöker att byta sida, så ramlar jag och slår mig halvt fördärvad 🙂 Är fortfarande gul och blå från axlar ner till vaderna. Heeeela vägen. Kanske ska be att han agerar airbag till mig? 🙂 )

Kommentera