Häromhelgen var vi i den numera beryktade staden Malmö. Jag är i princip uppväxt i Skåne på somrarna under hela min barndomstid, älskar landskapet – och hade inte en viss herr Olsen kommit i min väg hade jag nog bott där. Skåne har en mycket speciell plats i mitt hjärta, en kärlek aldrig försvinner. Blir därför så ledsen när jag ser vad som händer med Malmö stad. Att tonåringar går ut med skottsäker väst är liksom inte okej på nåt sätt….

Vi var i alla fall i Skåneland för att gå på premiär minsann. Det finns en teater som heter ”If then”, och på svenska blev det ”Tänk om”. Den handlar om vilka val vi gör i livet – och vilka konsekvenser det får. Sedan hade vi väl lite ”känningar”, då vår kompis Johanna var med på scenen. Läckert! Urläckert! 🙂

Med tanke på bombhoten mot SJ kvällen innan var jag ganska säker på att det skulle ta tid att komma till Malmö – men icke, det flöt på hur bra som helst! Och numera läser jag inte böcker på tåget, leker med kameran istället…


Det var Mimmi i vår fotogrupp som ledde mig in i detta beroende – inte en bild som blir den andra lik….

Vi hade boende genom något som heter Airbnb, vilket i princip betyder att man lånar någon annans lägenhet. Det fungerade klockrent! Vi var som en sällsynt blomma i denna stadsdel, och delade uppgång med Hassan, Ali, Muhammed och Abdullah. Vi stack ut och hämtade pizza på kvällen, och det var då som orden i rubriken yttrades – för det var nog så att det var ett fåtal ”svenskar” i denna stadsdel denna kväll – och det var vi 🙂 Boendet funkade klockrent, och jag kan tänka mig att bo på liknande sätt igen!


Härlig, annorlunda möblering.. 🙂

Alla som varit i Skåne på vintern vet hur otroooooligt surt det kan blåsa där. Och det gjorde det verkligen! Vi var inte på stan lång stund innan vi skrek fika… 🙂


Fast vi gjorde en liten kulturell sväng först. Sedan var det bara fika, shoppa och käka som gällde… 🙂


Kass mobilbild på min schnögging 🙂 Lite häftig känsla att veta att det var Sverigepremiär, och att man kanske kanske kanske skulle kunna bli lite starstrucked under kvällen 🙂


Ytterligare kass mobilbild, fast här är hela ensemblen med regissören Philip Zanden längst fram. Johanna är nummer sex från höger räknat. Gillade föreställningen jättemycket, för det är lite det här tänket jag har själv. När folk har frågat mig och Terje hur vi kunnat överleva vad som hänt oss, har jag med en dåres envishet hävdat att vi alla har ett val. Man kan välja att dö, eller så kan man välja att leva. Man kan välja att tycka att livet är ett helvete, eller också kan man välja att göra livet bra. Vi har bestämt oss för att glaset är halvfullt, och vi har också bestämt oss för att fylla det ytterligare. Därmed inte sagt att vi gillar hur livet har behandlat oss, för vi hatar det – men vi väljer att ha ett bra liv.
Man har alltid ett val. Alltid.


Vi fick vara lite backstage, och blev presenterad för regissören – och det gäller att inte bli för tagen av stunden. Man vill råblänga på alla kändisar, men i det läget får man ju sansa sig lite, och verka lite värlsdvan, vilket självklart skiter sig…. 🙂 Man fick ju chansen att se alla på festen efteråt. Skitkul var detta, älskade maten – och sällskapet. Jag är en person med mycket integritet, och brukar behöva en stund bara för mig själv – men inte med dessa raringar:-) 🙂 🙂 Hela denna dag var en energipåfyllare av sällan skådat slag.
Och Johanna, blev så himla glad över vad du viskade i mitt öra när vi gick. Och du, det är ömsesidigt!


Vi hade tur med tåget ner till Skåne, och vi hade tur med tåget hem. Och känner hur otroligt mycket jag har saknat detta landskap! Det var liksom en del av hjärtat som behövde fyllas på, men det finns plats för mer…mycket mer…

Kommentera