Alltså…jag har aldrig kunnat räkna, det har alltid varit det jag retats för i vår familj. Nu blev det här jättetydligt eftersom att DETTA faktiskt är #throwbackthursday nummer 100 🙂
Jag misstänker alltså starkt att det jag sitter och gör på bilden inte har ett dugg med matte att göra, det är nog så att det ritas på något. Föds man med mattehjärna eller inte? Jag har aldrig haft det naturliga tänket i matte, där man ser hur saker och ting ”ska vara”. Det har liksom aldrig fallit naturligt. Jag kan beundra folk som har ”lättheten” i att räkna, på nåt sätt känns det (för mig) som att de är lite smartare än oss andra. Jag har nog lite lättare för språk. Engelska- och svenskläxorna pluggades sällan eftersom de ”bara satt”. Jag bara ”ser” hur det ska vara ändå. Lite fräckt är det ändå att jag har lite att göra med siffror i mitt jobb, men det blir på ett annat sätt. Kanske är denna blogg ett sätt att uttrycka den andra sidan, den sidan av mig där bokstäverna får utlopp?
Jag lägger inte så mycket tid på dessa funderingar, men helt klart så kan jag inte räkna i alla fall – inte ens på fingrarna tydligen 🙂 Eller också kanske jag skulle ta ut svängarna två gånger? Fira nummer hundra flera gånger om?
Den här dubbelheten man känner är jag inte ensam om, så känner vi alla lite till mans. Man visar upp en sida utåt, men har en helt annan sida av sin personlighet. Jag har alltid fått höra att jag är så social, och så älskar jag ensamheten – där ser man… 🙂 Det kallas för att vara ”ytsocial” 🙂