”När jag ser mig själv som på fotot här, så ser jag en glad och bekymmerslös tjej. Jag ser energi och ett varmt leende, och jag skulle inte tro att den där tjejen haft några vidare problem eller motgångar i sitt liv. Att hon till och från kraschar av bottenlös sorg och saknad, och upplevt nattsvart ångest skulle jag inte tro på.

Vissa gånger är jag förundrad över att jag står upp idag och för att jag är så lycklig som jag är. Att det inte bara är en fasad. För jag anser mig vara otroligt lyckligt lottad och varenda dag tackar jag universum för min familj och mina nära, för mitt liv och för att jag får finnas. Kan säkert verka tokigt utifrån när man förlorat en bror och en bästa vän i suicid, varit på avgrunden själv i de djupaste depressioner, när allt man någonsin ägt brunnit ner, fått cancerbesked och diverse följdsjukdomar – och allt detta innan man ens fyllt tjugonio. Kanske därför jag känner mig så välsignad, för trots detta och lite till så är skrattet aldrig långt borta.

Jag tror inte på att allt händer av en mening, det uttrycket är helt befängt i mina öron. Jag tror däremot på att bryta ihop för att sedan samla styrka. Att det är okej att gråta och vara fullständigt förtvivlad, eller vara förbannad på hela världen och skrika sig hes. Jag tror på att man kan ha de dagarna resten av sitt liv och ändå vara lycklig däremellan. Man måste få ha dom dagarna! Men att jag skulle vara starkare än någon annan, det är jag inte. Jag har bara inget val.

För dagar när man tycker livet är så fruktansvärt orättvist och man bannar det som hänt både en själv och sina nära, dom dagarna kommer. Ibland när sorgen efter en älskad bror slår till en så hårt i magen att tårarna aldrig vill ta slut eller då årsdagen närmar sig och man går runt i en energikrävande bubbla i veckor, eller när kraften tryter på grund av leukemin och man för sjuttioelfte gången är den som inte har ork, jaa då kan jag också fråga universum vad meningen med alla prövningar är. Men att tycka synd om mig, det passar jag mig noga för. Jag vill drömma, utmana mig och skratta så rynkorna blir fler varenda dag. Och det skulle aldrig gå om jag satt och tyckte synd om mig själv hela tiden. Det jag pratar om nu ska inte förväxlas med depressioner, att människor då inte tar sig för något alls och ser livet i svart, det har jag full förståelse och respekt för. Det mörkret är en helt annan sak. Men vilken energi och vilka resurser som inte tas tillvara när den där berömda koftan åker på. Tänk så många drömmar som aldrig blir verklighet!

Jag hade aldrig varit på en endaste träff inom organisationen Ung Cancer när jag hösten 2015 ansökte om att bli medlemsträffsansvarig för Värmland, och jag hade absolut ingen erfarenhet av att planera och organisera för andra. Men jag ansökte, och nu i dagarna åker jag på utbildning för fjärde gången, och har stärkts på så många plan att det är svårt att förklara ens. Allt för att jag faktiskt vågade skicka in den där ansökan, trots tvivel.

Men det största som jag vågat mig på, förutom att jag läser till sjuksköterska på universitetet och är verksam i Ung Cancer, är den omvälvande resan jag gjorde nu i november. Jag hade före det varit utomlands en gång och det för nästan fjorton (!!) år sen, när jag bestämde mig i somras att jag ville få uppleva världen. Tio dagar begav jag mig till New York, staden som aldrig sover, och det på alldeles egen hand. Jag stålsatte mig mot min flygrädsla och gav mig iväg till andra sidan Atlanten utan att kunna luta mig mot någon än mig själv. Och att få se lejonkungen på Broadway, gå över Brooklyn Bridge och fira min trettioandra födelsedag högst upp på Top of the rock med utsikt över hela New York är en upplevelse jag alltid komma bära med mig.
Min familj och mina närmaste sa aldrig till mig att inte åka, jag hade deras fulla stöd, och även om de hade sagt till mig att stanna hemma så hade jag inte lyssnat. För jag var så säker på att detta var vad jag ville göra. För mitt liv är jag och ingen annan ansvarig för, och mina drömmar är till bara för mig. Och jag tänker inte sitta och vänta på nästa prövning som läggs i mitt knä, utan jag tänker leva livet med mig själv som kapten.

Fortsätta växa, älska mig själv lite mer för varje dag som går och faktiskt uppleva mina drömmar. Nå mina mål. Jag kämpar med en dålig självkänsla så ofta, efter alla ärr som sitter kvar i själen, men jag vet också idag att den där tjejen på bilden – hon kan.”

 

7 reaktioner på “Närmare än du tror – Helena”

  1. Alltså Maria! Bara JA! Vilket fantastiskt porträtt och vilken människa att känna! Det är detta (bland annat;) du ska fortsätta med. Otroligt starkt och inspirerande! <3

    1. Gose dig Tina! Fortfarande hög från gårdagen! Helena har skrivit en underbar text, och jag är så tacksam för vänskapen ❤

  2. Fantastiska Helena, dig har jag äran att känna och att få kalla vän! Bland de bästa vänner jag har och är väldigt stolt över dig mitt vackra pirrvirrvarr! Att du blottar din själ på detta vis visar ditt mod och styrka att våga kämpa vidare- Du är en sann kämpe, som förtjänar allt gott! Du o jag blir gamla tillsammans & jag kan se det, kan du också? Älskar dig och stort grattis

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.