Jag har funderat ett tag på att göra ett inlägg om min syster, men det känns lite knepigt eftersom hon inte finns på plats för att fråga om det är okej. Jag är ju urpetig med att inte lämna ut de jag fotar, eller de jag berättar nåt om. Det får alltid vara ur min synvinkel, och får aldrig kännas obekvämt för någon annan. Men  så träffade jag en släkting häromdagen, som sade: ”Kommer du ihåg när vi urnsatte mormor (min mamma) och alla bar lila?” Det hade jag faktiskt helt glömt bort. Men började också fundera på om jag inte skulle försöka göra ett inlägg ändå.

Jag har säkert berättat detta förut. Min mamma älskade skor och väskor! Varenda födelsedag, mors dag eller liknande – så behövde man bara fråga var man skulle hämta paketet detta år. Hög sannolikhet på att det var i en väskaffär 🙂 Som ni ser var min mamma otroligt vacker. Vad man inte ser är hur otroligt snäll hon var. Hon satte hela tiden andra före sig själv, och jag tror inte det finns någon som hört ett ont ord från henne. Hon blev liksom inte arg. MEN, när hon någon enstaka gång blev det, förvandlades de vackra bruna ögonen till svarta små prickar! 🙂 🙂 🙂
Funderar ni på varför vi bar lila vid hennes urnsättning? Hon älskade lila! Och var en av de personerna som verkligen kunde bära upp färgen! Tänkte man på lila, så tänkte man automatiskt på mamma – och då tror jag att jag pratar för hela vår släkt. Jag glömmer aldrig när jag i slutet på 80-talet låg inne på Sahlgrenska och var rätt sjuk. Vi låg tre stycken på rummet när mamma ångar in i lila dräkt, mörklila skjorta och lila pumps. Ser att min rumskamrat blir lite ”tagen”. Mamma sätter sig på min sängkant med ett lyckligt leende och säger: ”Åh, jag har fått tag på sådana vackra lila skor!” Min rumskompis tittar på mammas skor, och säger att hon håller med. Varpå mamma tittar på henne och säger: ”Nej nej nej, inte dom. De här menar jag!” Och så tar hon fram ett par skor i nästan exakt samma lila nyans – fast förstås ännu snyggare! 🙂 🙂 🙂 Glömmer aldrig detta ögonblick hur gammal jag än blir. Kommer heller aldrig att glömma blicken på min rumskompis… 🙂 🙂
Min mamma hette Carin Ingrid Margareta, och jag upptäckte vid en släktforskning för några år sedan att namnet ”Ingrid Margareta” kom från ett syskon som föddes några år innan och bara blev nio månader.
Mamma blev gravid 1947 och födde ett litet flickebarn samma år, som ju alla förstår blev min syster Kerstin. Vid den tiden var mamma ogift, och nåt som för oss är vanligt nu – var otroligt smärtsamt och jobbigt då. Ända till min mamma blev sjuk så grät hon varje gång hon berättade detta. Jag tror att vi inte kan ana ett uns av vad hon utstod då. Så småningom gifte hon sig med min pappa. Min mamma och Kerstin fick på grund av detta ett otroligt starkt band, vilket de som funnits i vår närhet kan vittna om.

Kerstin då…Ja, stor åldersskillnad emellan henne och mig. 12 år. Vilket väl i ärlighetens namn gjorde att den där ”syskonkänslan” aldrig infann sig. Vi var för långt ifrån varandra i ålder. Otroligt givmild. Hon var den som lärde mig laga mat och tvätta när jag flyttade hemifrån, det var det inte mamma som gjorde. På ett sätt fungerade hon som min mamma för mig under en period när jag som bäst behövde det. När vi fick Susanne, så var hon dagmamma åt vår goding varje fredag. Susanne njöt – hon fick ju göra som hon ville – men jag tror Kerstin njöt lika mycket! 🙂
Kerstin var inte känd för att röra sig jättemycket, men vi har en ”Kerstinklassiker” i vår familj. Kerstins yngsta dotter hade en kanin som hade smitit. Detta såg Kerstin och satte av i full galopp efter den stackars kaninen. Susanne såg detta och skrek: ”Mamma! Kerstin springer!”. Så var det tyst i 10 sekunder…”Och hon springer än!!” Som vi har skrattat åt detta, och det gjorde även Kerstin!”
Tyvärr drabbades Kerstin tidigt av sjukdomar som präglade stor del av hennes liv och vardag. Jag har försökt sätta mig in i hennes sits när jag skriver detta inlägg. Att vara ute från arbetslivet runt 50 måste ha varit ett rent helvete, och jag tror inte någon kan sätta sig in i hennes sits (eller andras som är i liknande situationer). Vilken terror det är när din kropp inte längre är din. Vid de sista årens besök hos Kerstin skar det i hjärtat av att se en sådan stark kvinna förvandlas till nåt som inte ”var hon”.
Jag tror att det är viktigt att man försöker att se personerna som den dom egentligen ”var”, speciellt när man ska minnas någon, annars blir det fel. Jag är av den fasta uppfattningen att det alltid är det ”friska” som ska styra – men det är ett helt annat inlägg 🙂

mammamariakerstin
Bilden är från en av mammas födelsedagar. Jag är otroligt glad att vi har så många bilder på vår familj. Det ger mig tillfälle att minnas hur vårt liv var. Vem är jag mest lik? Ja, utseendemässigt är det väl inga problem att se det 🙂 Och jag tror faktiskt att jag är ”mammas tös” rakt igenom…. 🙂
Sedan några år tillbaka är jag ensam kvar i den familjen jag föddes in i. Pappa dog ju 1974. Mamma gick bort 2010 och Kerstin 2013. Det är såhär livet blir ibland, och man kan ju faktiskt inte göra nåt åt det. Det jag ibland kan sakna är nån som känner mig från förr. Som kan berätta hur jag var som liten (urgullig förstås 🙂 ) men även vara min länk bakåt på alla sätt. När de gick bort tror jag inte att jag sörjde,  det hade jag på gjort innan. Men känslan att vara ensam. Totalt ensam. Den satt i länge…

Så…var rädda om varandra, och ta vara på tiden ni har!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.