Häromdagen när jag och Terje var ute och cyklade, så fick jag syn på Terjes tatuering av Susanne. Ja, alltså – den ser jag ju varje dag, men ibland ”ser man den mer” 🙂 I alla fall, plötsligt började jag tänka till lite. Jag undrar vad hon hade tänkt om oss nu, om hon hade varit kvar härnere….

Hade hon tyckt att vi hade klarat av det bra? Hade hon varit stolt över oss? Hade hon skämts över mamma och pappa när de stack på allsången? (Det tror jag faktiskt att hon hade gjort, men först hade hon skrattat sig fördärvad… 🙂 ) Tycker hon att vi ”lever rätt”, eller är det något i vårt liv som hon skulle haft några synpunkter på?

Jag skulle tro att hon gillar att jag inte ”ser ut som en kärring”. Om jag slarvade lite med mina kläder brukade jag alltid få reda på det… 🙂 Skägget sitter fortfarande kvar på Terje, trots att han tänkte ta bort det för ett tag sedan. Det hade han fått en tumme upp på!

unnamed
Att vi tagit upp vårt kameraintresse igen, det hade vi fått ett plus i kanten för. Hon var ju min totala motsats, alltså älskade hon att vara framför linsen. Jämt.

Men det här är ju sådana saker jag är rätt säker på. Jag är mer nyfiken på vilket liv vi kunde haft tillsammans. Om vi fortfarande hade skrattat lika gott ihop. Vad hade hon sagt om att jag börjat träna löpning, något som i min värld alltid har varit helt otänkbart. Förut alltså 🙂 Var hade hon bott? Vad hade vi pratat om?
Häromdagen var det en kompis som frågade mig vilken ålder jag ser henne i. Om jag ser henne som en 32-åring. Men nej, så är det inte. För mig stannade hon vid 21 år, och det är så jag ser henne framför mig. Jag kan med njutning se på hennes kompisar, det är alltid lika kul att se dom – men jag inser också att de inte är ”hon”. Fast det är ändå kul att drömma sig bort och fundera på hur livet kunde ha sett ut, och framför allt hur hon hade sett ut…

Ni kanske tror att jag sitter med en näsduk och snyftar nu. Så är det inte alls. I och med 10-årsdagen, så var det något i min sorg som släppte. Det känns inte så tungt längre, och det är skönt eftersom sorgen tröttar. Så dessa funderingar är faktiskt av ren nyfikenhet på hur mitt liv kunde ha varit. Jag tycker i alla fall att vi klarat av det som hände oss så bra som det bara går.
Tänker ge oss en liten klapp på axeln där, för det är vi faktiskt värda!

4 reaktioner på “#throwbackthursday”

  1. Älskade Maria! Du och Terje får en klapp på axeln och även en go kram var! Tycker att dina ord och bilder är så bra! Kan till en viss mån känna in dina tankar! Du är för go! Hälsa Terje! Kraaaaam

    1. Men kraaaam tillbaka! Ja, utan att vara ett dugg ledsen så känns det ändå skönt att fundera på hur livet faktiskt kunde sett ut….

    1. Tack rara du! Är som sagt inte ett dugg ledsen, så tänkte nog bara lite högt över hur livet kunde sett ut…Stor kram tillbaka!

Lämna ett svar till Gunilla lundbomAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.