I augusti 2015 var vi sju personer som fick frågan om vi ville vara med och göra en bok om Åmåls Blues Fests 25-års jubileum. Jag gillar att gå utanför min comfort-zone, så jag behövde inte tänka många sekunder innan jag svarade ja. Vi kallade samman vår fotogrupp till ett möte på Örnäsrestaurangen, Tony lade fram sitt förslag – och de andra tänkte inte speciellt länge heller. Tror vi unisont ”skrek” – VI KÖR! Lite skruvad känsla var det! Ännu märkligare blev den ju av att man faktiskt inte kunde berätta för nån vad som var i görningen…
Vad vi däremot snabbt insåg var hur mycket jobb det trots allt skulle bli med denna bok – så om ni bara visste hur strukturerade vi varit! 🙂
Första mötet på Studieförbundet, där vi lade upp en plan för hur vi skulle jobba och när vi skulle göra det. Är det nån som vill sno en helt perfekt projektplan? Vi har en! 🙂
Om ni anar hur mycket bilder vi gått igenom! Ni kan bara tänka er 8 fotografer som fotat ett antal år av Åmåls Bluesfest. Man tror att vi ska ha likadana bilder, men så är det faktiskt inte. Bilder från fotodiket blandas med Åmålsbilder, campingbilder och en massa annat.
Såhär har vi suttit gång efter gång efter gång efter gång….faktum är, att om den där perfekta projektplanen skulle behöva justeras lite, så vore det väl kanske den punkten. Vi valde bilder lite för länge.Plus att vi borde lära somliga medlemmar i gruppen att vända bilderna RÄTT… 🙂
Däremot har vi fått några stående epitet på bilderna. ”Mick-i-munnen”, ”för mycket nacke”, ”det DÄR går att fixa i Lightroom” (det är nämligen inte alla av oss som använder det bildbehandlingsprogrammet 🙂 )
Denna bild åkte snabbt som en avlöning alltså…
”Mick-i-munnen” 🙂
Denna bild på vackra Lisa Lystam skulle alltså vara helt godkänd, meeeeen….så kommer man till det där med ”kill your darlings”. Alla fotografer vet vad jag menar. Det är den stunden när man får fimpa sin älsklingsbild, eftersom ingen annan ser det vackra med den. Men det har varit himla nyttigt att utsätta sig för de andras ”tyckanden”….
Vid ett tillfälle har detta projekt varit på väg att skrotas. Skulle vi ro projektet iland? Jag kan bara prata för mig själv här – men att inte ni andra skulle få möjlighet att se alla fantastiska bilder kändes fel. Så fel. Så vi tog omtag. Jagade folk med piska och en oändlig charm. Och fick oss på banan igen.
Efter årsskiftet har vi delat vår tid mellan två lokaler. Studieförbundets, och Åmåls grafiska. Det har varit många och väldigt sena kvällar. Att påstå att man varit trött är en underdrift!
Första gången vi fick se vår bok. Detta är för övrigt mitt favorituppslag….
Anders och jag skulle sammanställa artister för 25 år. Vill jag ALDRIG göra igen. Visade sig att det fanns mer än en version, och trots att vi tog till alla möjliga hjälpmedel kände man sig aldrig säker på att det blev rätt….brrr….
Disciplinerat delade vi upp arbetsuppgifterna mellan oss. De här två latade sig förstås som ni ser.. 🙂 Bara jag och Anders som jobbade. Om vi får säga det själva alltså… 🙂
Lena, Anders och Lisa. Artister, artister, artister…
Här tror jag klockan närmar sig halv elva på kvällen. Det blev många sådana kvällar…
Vet ni vad som mer händer när man blir lite trött? Man tappar koncentrationen fullständigt. Så fast vi varit trötta, riktigt slitna så har det skrattats massor…
Tess, går det att vara normal? 🙂
Alltså…när man varit igång 18 timmar, så händer det grejor. Man orkar bara inte.. 🙂
När man varit igång 18 timmar ser man också ut såhär…
Har det inte varit nån vrede, någon som varit arg alls? Jo…JAG….och jag kommer att få äta upp det tills jag dör, bara så ni vet.. 🙂
Vi hade haft vårt vanliga bokcirkelmöte, där vi kollade vilka artister vi saknade bilder på. De andra sade artisterna, jag skrev. Jag lade sedan upp infon på vår backstagegrupp på Facebook. Parentesen ni ser efter So Jolaband är alltså redigerad i efterhand 🙂 🙂 🙂 )
Kommer aldrig att glömma efterdyningarna! Helt plötsligt började folk fråga vem Solobild Jolabang var. Jag svarade först vänligt. ”Inte en susning, det var ni som sade artister – jag bara skrev”. De andra gav sig inte, det finns verkligen ingen artist som heter Solobild Jolabang. Jag svarade liiiiite mer irriterat ”Jag SKREV bara”…De gav sig ändå inte. Då brann det i staken. Herrejävlar, hur svårt kan det vara???
Så jag lade upp bilden på det jag renskrivit…
Och…pudlade, pudlade, pudlade….Jag kanske skulle ta en kurs i att skriva läsligt? 🙂
(Ida Bang kommer till Bluesen i år. Jag har bett att få bli fotograferad med henne, och att hon ska få förklaring till varför jag vill ta fotot 🙂 Behöver jag säga att jag kallas för Jolabang av de andra i Tilt? 🙂 )
Jag har förresten skapat en LEX MARIA i vår grupp. Vet ni vad det är?
Detta… Att bara se massor med bilder i en bok, kan göra att man till slut inte ser ”bilden”. Föreslog att man med jämna mellanrum skulle ha Bluesens alla affischer i boken. Som en ”avdelare”. Köptes rakt av! Få se om ni tycker om det!
Är det nåt annat jag minns? You bet!
Tråden där vi lärde Terje att räkna är en av dom…
Vi ville även ha med Bluesfestens t-shirtar på ett uppslag. Så här såg utkastet ut. Men att få ihop vilka t-shirtar vi saknade, och hur många vi behövde fota blev för mycket för Terje där och då. Jag tror att jag och Lena tog den fajten.. 🙂
Apropå t-shirtar ja…
….vi får väl se hur slutresultatet blir i boken. Kanske är dessa med? :-)Hur som helst så räddade dessa två en riktig skitdag. Den började uruselt, men hur den slutade ser ni här… 🙂
Det var ju inte bara artister som skulle hamna på bild, utan även Tilt Photogroup. En sak som alla fotografer har gemensamt är nog att de avskyr att vara på bild. Vi är inget undantag….
Har ni sett Sällskapsresan Snowroller, där pappan i familjen försöker få in hela familjen på en enda fotoremsa? Kan bara säga en sak. Tilt är snabbare…
Denna bild hade för övrigt åkt av en annan anledning. Vilken? ”För mycket nacke…” 🙂
Fru Storm skötte för övrig fotograferingen av oss med den äran! Men ser ni vad rar min äkta hälft är? Framme och hjälper till och så….Sen backade han….
….och slängde sig fram igen. Han går numera under namnet Blixten 🙂
Vi tog oss i alla fall fram till tryck av boken. Det skedde i Munkedal!
Ni anar inte hur häftigt det är att se sin egen bild i tryck!
Vi hade bestämt oss för att ha matt papper i boken. Tony, som är lite fin i kanten, kallar det obestruket. (Rätt ska vara rätt..hahaha..) Man körde ut 1300 exemplar av det matta pappret, sedan kom chefen för tryckeriet fram och frågade om vi ville se hur boken skulle se ut med blankt papper….
Vilket resulterade i att alla dessa fick slängas… 🙂
Här har det blanka (bestrukna) pappret kommit ut…
Och vi tittade. För syns skull – men det var inget snack. Så vi bytte papper, och resultatet är glimrande!
Ja, det var lite om hur vårt sista år sett ut. Många, långa kvällar. Mycket fnitter, mycket bilder.
Såhär ostyriga är vi. Fullständigt omöjliga att samla – vilket ibland kan göra en tokig. Men…vi är oerhört sköna personer och bra fotografer. En sak kan jag säga.
Kom till Solsidan 2/7 klockan 12.30 får ni se! 🙂
(Ja, ni ser rätt på sista bilden. Det är två bonuspersoner från Studieförbundet. De är också helt ok.. 🙂 🙂 🙂 )
Love you guys!
/Jolabang!